2010- Tredje kvartalet

Juli inleddes med marknad i Backe. Sol och värme och tältande på en kompis föredettas kompis gårdsplan. Ena halvan av kvällen var Tommy-Gun på repeat och roligt, roligt, andra halvan var Sveriges bästa människor och en kväll då ödet väl knappast var på min sida. Jag kom hem dagen därpå med lite smått ont i huvudet, desto mer ont i hjärtat och fler myggbett än jag någonsin hade kunnat föreställa mig att en person kan få på en kväll.

Jag jobbade åt landstinget och spenderade dagarna i hälsocentralens korridorer, putsade en himla massa fönster och städade kontor. Sen blev det helg igen, och inte vilken helg som helst heller. Nej, det var dags för eventet som ligger alla Strömsundsbor lite extra nära hjärtat, tre julikvällar varje år som i Strömsund är heligare än julhelgen, påskhelgen och midsommar tillsammans. Det var dags för dundermarknaden. Och vad kan man säga om den egentligen? Jag väl rätt kul från och till iallafall, på samma vis som jag från och till helst hade gått och slängt mig ner från Vattudalsbron. Metaforiskt talat, alltså.

Min anställning på landstinget tog slut, men inte betydde det att jag blev ledig, nej nej! Istället spenderade jag dagarna med att sortera fakturor, något jag gjorde varje vardag jag var hemma, mellan åtta och halv fem resten av sommaren. Efter Dunderhelgen hade jag ju som egentligen bestämt mig för att det fick vara nog med firande för resten av året för min del. Fast helgen därpå hade ju Moa fyllt arton, så mina planer gick som i kras. Det var en mystisk, men allt som allt rätt rolig kväll hursomhelst.

Jag lyssnade på det här, och eftersom jag tydligen inte tyckte att radio gjorde det så det räckte spelade jag dessutom sönder Dancing on my own. (och om kvällarna lyssnade jag på den här listan och deppade.)

Första helgen i augusti innebär sedan några år tillbaka för mig automatiskt Yran. Så även i år. Höjdpunkten blev Markus Krunegårds spelning, trots ösregn och stelfrusna fingrar och söndertryckta revben mot stängslet. Söndertryckta revben fick jag även på The Ark, medan jag grät med i It Takes a Fool to Remain Sane och Calleth you, Cometh I. Kent blev en stor besvikelse, och jag har sedan den katastrofala spelningen mer eller mindre svikit mina idoler från yngre tonåren. Jag missade Lars Winnerbäck, bröt ihop inne på McDonalds och sprang runt halva Östersund mitt i natten för att en viss vän glömt bort vart han parkerat bilen. Man kan väl sammanfatta helgen som godkänd.

Sen tog jag mitt pick och pack och for till västkusten (Strömstad närmare bestämt) en vecka på ssu:s valläger. 27 timmars resa, med tiden vi hängde på T-Centralen (det värsta stället jag vet i hela världen), men vi höll humöret uppe! Tanken var att vi skulle sova i tält, men kombinationen ihärdigt regn och potatisåker ledde till att vi bokstavligt talat sov i lersörja istället. Efter att vi grävt en vallgrav och byggt ett regnskydd av presenningar fick dock även vårt Camp Jemtlandica en rätt mysig touch, och övriga distrikt drogs dit som malar mot lampljus. Trots misären var det väl rätt kul ändå, trots konsekvenser jag väl knappast hade kunnat ana.

Jag hann bara sova hemma en natt i min mjuka sköna säng innan jag fick packa en ny väska (eller, samma väska, fast med nytt innehåll) och på nytt åkte till västkusten! Dock var det Göteborg som besöktes den här gången, och inte med vilka som helst för att göra inget särskilt. Nej, jag, Emmy och Rosita var där för att gå på Way Out West! Det var, trots tre trötta och omtumlade tjejer, värt varenda öre och varenda orosmoln, bara för de där fantastiska sekunderna av den bästa konsert jag varit på, allsången på Vi Två, 17 År och bildandet av vårt gangsta-gäng.

Jag jobbade sista veckorna av lovet (min lediga vecka var den jag var i Strömstad.), sen var det plötsligt dags att börja skolan igen. Min lillasyster (LILLA-syster) flyttade hemifrån till gangsta town och det var plötsligt himla tyst hemma och inga parfym-moln som täckte hela övervåningen. Efter två dagar i trean var jag redan inne i rutinerna, och dagarna var plötsligt himla lika varandra.


Jag lyssnade på Håkan. Punkt. (okejdå. Mycket Mumford and Sons också. Och Shout Out Louds. Och Joel Alme, omöjligt att inte göra det i campet.)

Plötsligt var det september, och september innebär höst. Jaja. Om det hände nåt spännande? Nej, inte direkt. Jag och Emmy spenderade våra håltimmar med att dricka kaffe och stalka 94:or. Jag repade med Angelica en hel del. Jag var i Backe en kväll och kollade på anime, utan att frälsas direkt. Vår skola blev bombhotad, men det var tydligen ett falskt alarm. No shit.

Jag hjälpte till så gott jag kunde med valrörelsen, var i Östersund ett par gånger för att kampanja, och hoppades på regeringsskifte. Var på valvaka på valdagen, och kunde snart konstatera att förutom i mina egna trakter gick det minsann åt pipsvängen. Sånt som händer. Vad som inte borde ha hänt var dock SD:s intågande i riksdagen, det är minsann betydligt mer oroande än att det inte blev en rödgrön regering. Helgen efter valet var jag dock i Östersund igen, och hade en fruktansvärt rolig kväll tillsammans med SSU-arna. Lite plåster på såren, sådär, åtminstone för stunden.


Jag blev lite smått besatt av Edward Sharpe & The Magnetic Zeros, annars var det The National och Foo Fighters för hela slanten, och när jag var på det humöret även min september-lista.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0