24: Det här får mig att gråta

Jag är inte en person som gråter särskilt ofta. När jag var liten grät jag över det mesta. Om jag gjorde illa mig. Om någon var dum. Om något var sorgligt. Nån gång om dagen minst sisådär. Fast aldrig på allvar, utan mest för att det var den enda reaktion jag hade på saker och ting. Lite tårar, sen var det över. De senaste åren har jag dock avancerat mitt användande av tårar. Nuförtiden gråter jag bara när jag uppriktigt är ledsen. Okejdå. Jag erkänner att jag är en sucker för sorgliga klyschor och romantiska slutscener i böcker och filmer. Och då kan jag väl fälla en tår eller två. Jag erkänner! Men det räknas inte.

Sånt som verkligen får mig att gråta är djupare saker än så. Jag gråter nästan alltid när jag blir indragen i bråk, intriger och diverse andra invecklade konflikter av alla dess slag. Inte öppet, nej nej (eller okej, men bara på helgkvällar!), utan för mig själv när ingen ser. Jag hatar nämligen att gråta offentligt, i likhet med de flesta vettiga människor. När jag är orolig över något kan jag också gråta ganska mycket. När jag är uppriktigt rädd om någon eller för något.

Gråt är mer än bara tårar. Det måste ju vara fler än mig som känt sig underligt tomma, men samtidigt tusen kilo lättare efter en ordentlig gråt-attack? Det är inte dåligt att gråta. Det är inte ett tecken på svaghet, även om jag i många många år trodde det. Det är ett sätt för människan att lugna ner sig och släppa ut allt mörkt inuti. Därför är det nästan en positiv sak att gråta, tycker jag. Man behöver de där tårarna.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0