lissmedmera

Människor. Vänner som försvunnit, både bokstavligt talat försvunnit spårlöst, och sådana som bara försvunnit ur mitt liv. Som en gång var viktiga men som nu bara är namn som nämns i olika sammanhang men man egentligen inte har något att göra med. Människor som inte lever längre såklart. Och vänner och släkt som bor långt härifrån och jag sällan träffar.

Jag saknar ibland, väldigt sällan, gamla tider. Högstadiet kan jag ibland få små, väldigt små, sting av saknad till. Första året i gymnasiet likaså. Sista månaden på tvåan har jag nu i decemberkylan sett tillbaka till mycket, och önskat mig tillbaka till nåt så fruktansvärt. För att inte tala om barndomen, åren innan relationer av alla dess slag blev komplicerade.

Egentligen brukar jag tänka att jag inte saknar säkert mycket alls. För det gör jag inte. Saknad är ett sånt där uttryck jag har lite svårt att greppa, något man ibland tar lite lätt på tror jag. En sak är dock säker, säger jag att jag saknar något eller någon, då gör jag verkligen det.