lissmedmera

Jag läser just nu för typ sjuttonde gången Jonas Gardells Ett Ufo Gör Entré (fantastiskt bra bok!). I ett kapitel tar han hursomhelst upp det här med att växa upp. Och säger att barndomen är över när man ratar sina barndomsband.

Och såhär är det. Jag har tröttnat på Kent. Där har ni det, svart på vitt, nerpräntat och mina ord som bevis. Jag har inte ens köpt den senaste skivan. Jag lyssnade på Spotify, men fastnade inte. Jag tyckte skivan innan dess var rätt tråkig.

Jag tror att Kent har en plats inom mig andra band inte kan ersätta. När jag mådde som sämst var det mitt eviga soundtrack, och när jag nu hör vilket spår som helst från Du Och Jag Döden värker det i mitt hjärta. Och jag tycker såklart fortfarande att de gamla låtarna är bra, det kommer jag inte ifrån. Fantastiska, till viss del.

Jag saknar Kent som de var när de var rockiga. Nu saknas det något. Jag kanske är för glad nu? Jag kanske behöver hjärtesorg, ensamhet och tårar för att uppskatta mina gamla favoritlåtar? Jag vet inte. Det enda jag vet är att något tagit slut. Sen om det är min barndom kan ju diskuteras. Men jag ser det inte som en omöjlighet.

KLÅPAREN, ROMEO ÅTERVÄNDER ENSAM, INGENTING NÅGONSIN, CELSIUS, DOM ANDRA, UTAN DINA ANDETAG och ja, och så vidare. För bra är dom fortfarande, det är inte det jag menar.