lissmedmera

Om ganska precis en timme är det prick arton år sedan jag tog mina första andetag i den här världen och fyllde rummen på BB i Östersund med barnaskrik och dreggel. Imorgon blir jag enligt lagen vuxen. Ändå kommer jag ju vara precis samma person när jag kliver upp imorgon bitti som jag var när jag klev upp imorse.

Tiden går fort, är väl vad jag försöker säga, hur klyschigt det än låter.

När jag var liten var jag övertygad om människornas godhet. På fullaste allvar. Jag trodde att alla människor i världen hade ett gott hjärta. Utom kanske möjligtvis häxan i Snövit och Tengil. Men, tillochmed som litet barn hade jag insikt nog för att förstå att de var påhittade. (Jag har till exempel aldrig trott på Jultomten!) Min naiva inställning hänger kvar än idag, och jag försöker alltid se det goda i människor, även om jag när jag började skolan ungefär insåg att ondska faktiskt existerar.

Eftersom jag var ett så blåögt barn, inte bara bokstavligt talat, trodde jag också att jag kunde bli vadsomhelst, göra vadsomhelst, vara vem jag än ville i världen. Mitt första drömyrke var att bli snickare, som min pappa. Jag spenderade ett oräkneligt antal timmar ute i verkstan med att tälja på träbitar, jag och min lillasyster byggde en helt fantastisk trädkoja och min käraste ägodel var min lilla verktygsväska. En annan, kanske lite mer ovanlig dröm jag hade var att bli stridspilot. Denna dröm spriddes dock som damm i vinden när jag insåg att stridspiloters jobb går ut på att döda människor, vilket kanske inte var vad jag tänkt mig.

Andra yrken jag önskat mig i mitt liv är flygvärdinna, modedesigner, inredningsarkitekt, sångare i ett känt rockband, skådespelare, marinbiolog, uppfinnare, upptäcktsresande, läkare i krigsdrabbade länder...listan kan göras lång. Men, mina barndomsdrömmar har alla något gemensamt: De är äventyrliga. De låter en resa runt hela världen, göra spännande upptäckter, bli ett namn människor känner igen. Det är stora drömmar. Stora drömmar för en liten själ.

Såhär i efterhand ser jag mina framtidsdrömmar som ett sätt att ge igen. Att slå i ansiktet på alla som någonsin gjort mig ont. Att kunna säga; "Titta här är jag, alla vet vem jag är, och vad har det blivit av dig?". Men, drömmar förändras.

Jag har letat många utbildningar senaste tiden. Främst för att det är dags att söka snart, men också för att försöka ta reda på vad jag egentligen vill med mitt liv. Som det ser ut nu kommer jag söka till en massa utbildningar, som heter saker i stil med "Kulturanalyysprogrammet" och "Språkkonsultprogrammet". Dessutom är jag inne på lärare lite smått, vilket skulle återknyta mig till min första barndomsdröm, eftersom även det skulle innebära att gå i min faders fotspår.

Ja, vad ska man säga? Äventyren försvann. Någonstans på vägen växte jag kanske upp och insåg att ja- man kan bli vad man vill. Om man har förutsättningarna för det. Och let's face it, någon fruktansvärt äventyrlig person är jag väl knappast. Men vem har sagt att det nödvändigtvis måste vara en dålig sak?

If you can dream it, you can live it, som dom säg.