it took shape of an image in the form of a living memory
Som jag redan nämnt lite i förbifarten här på bloggen blev min cykel stulen för ett tag sen. Närmare bestämt blev min cykel stulen under min första natt i Umeå. Som den byunge jag är har jag aldrig i hela mitt liv låst en cykel, och såklart aldrig heller fått min cykel stulen. Dock hade jag ju hört ryktas om Umeås ovanligt höga cykelstölds-statistik. En bekant beskrev det som att "I ingen stad utom möjligtvis Calcutta stjäls cyklar i samma utsträckning som i Umeå" och en annan bekant påstod att det var allmän uppfattning att man tjänade på att istället för en cykel bara skaffa en bultsax. När jag således flyttade in på Ålidhem var det första jag gjorde att låsa fast min cykel utanför mitt hus. Morgonen därpå, när jag planerat att ta en cykeltur i området stod min cykel helt enkelt inte kvar och så var det med det. Min naiva glesbygdsinställning att "varför skulle nån sno min cykel, människor är ju snälla, och jag har dessutom låst den" fick sig en ordentlig, oreparerbar törn.
Hur det än var med min tro på mänsklighetens godhet ledde ju detta till att jag har promenerat vart jag än ska den senaste månaden. Jag har promenerat så mycket att mina fötter värker om natten och jag har en konstant, molande träningsvärk i benen. Så, igår kväll, när jag efter en heldags pluggande bestämde mig för att jag var värd lite godis och gick till Ica mötte jag på hemvägen en bekant syn: Min cykel. Där stod den, två hus ifrån mitt eget, med mitt lås fortfarande fastlåst och i till synes samma skick som jag senast sett den i. Jag gnuggade mig lite i ögonen, tog fram min cykelnyckel, låste upp den och tog med den hem.
Hur det än var med min tro på mänsklighetens godhet ledde ju detta till att jag har promenerat vart jag än ska den senaste månaden. Jag har promenerat så mycket att mina fötter värker om natten och jag har en konstant, molande träningsvärk i benen. Så, igår kväll, när jag efter en heldags pluggande bestämde mig för att jag var värd lite godis och gick till Ica mötte jag på hemvägen en bekant syn: Min cykel. Där stod den, två hus ifrån mitt eget, med mitt lås fortfarande fastlåst och i till synes samma skick som jag senast sett den i. Jag gnuggade mig lite i ögonen, tog fram min cykelnyckel, låste upp den och tog med den hem.
Man kan väl helt enkelt säga att livet äntligen bestämt sig för att vara på min sida. Jag har iallafall sällan känt mig så nöjd som när jag imorse cyklade till skolan. FLYT!
Kommentarer
Trackback
