storsjöyran
Förra helgen var jag på storsjöyran, i folkmun även kallad "yran", som alltid första helgen i augusti. Jag kan väl säga så pass som att det var en fantastiskt rolig helg, att jag såg bra artister, att jag var genuint lycklig från och till och framför allt att det vann över förra årets yra med hästlängder.
Att se sin idol från den mörkaste tiden i livet ta över en hel scen i hotpants och en cigarett i mungipan. Att upptäcka nya band av en ren slump. Att stå i shorts och linne fast det är mitt i natten och se det finaste bandet spela de bästa låtarna. För om du tror att vi ska dö idag så tror du fel. Det är som, som sista scenen i en film. Att cykla genom östersundsmörkret utan att vara rädd för något alls. Att spritta till när mobilen piper. Att hälsa på en bästa-vän och prova roliga hattar. Att komma till The Arks spelning precis när första tonerna till It Takes A Fool To Remain Sane börjar. Att bli halvt ihjältrampad på Rebecca och Fiona. Att springa ifrån sina vänner för att träffa någon annan. Att ta den långa vägen hem för att få känna mer av din lukt. Att leva på pizzabullar en hel helg. Att kunna alla orden på en Säkert!-spelning och tycka att Annika Norlin är den bästa människan i världen. Att springa till Håkan Hellström och tycka att det är den sämsta Håkan Hellström-spelningen i mitt liv men ändå bra. Håkan, du var bättre förr. Att avsky mobilnätet med allt förakt i min själ. Att vilja ta hand om en vän men inte lyckas. Att vifta med Jämtlands-flaggor vid tolvslaget. Att komma ifrån vännerna igen och plötsligt se en bra spelning helt utan planer på det. Att snika före sig i stråk-köer tack vare fantastiska kontakter. Att snubbla över vita skor. Att promenera hem när det börjar ljusna och inte somna förrän morgonen. Att äta päronyoghurt till frukost. Att vara glad.
Att se sin idol från den mörkaste tiden i livet ta över en hel scen i hotpants och en cigarett i mungipan. Att upptäcka nya band av en ren slump. Att stå i shorts och linne fast det är mitt i natten och se det finaste bandet spela de bästa låtarna. För om du tror att vi ska dö idag så tror du fel. Det är som, som sista scenen i en film. Att cykla genom östersundsmörkret utan att vara rädd för något alls. Att spritta till när mobilen piper. Att hälsa på en bästa-vän och prova roliga hattar. Att komma till The Arks spelning precis när första tonerna till It Takes A Fool To Remain Sane börjar. Att bli halvt ihjältrampad på Rebecca och Fiona. Att springa ifrån sina vänner för att träffa någon annan. Att ta den långa vägen hem för att få känna mer av din lukt. Att leva på pizzabullar en hel helg. Att kunna alla orden på en Säkert!-spelning och tycka att Annika Norlin är den bästa människan i världen. Att springa till Håkan Hellström och tycka att det är den sämsta Håkan Hellström-spelningen i mitt liv men ändå bra. Håkan, du var bättre förr. Att avsky mobilnätet med allt förakt i min själ. Att vilja ta hand om en vän men inte lyckas. Att vifta med Jämtlands-flaggor vid tolvslaget. Att komma ifrån vännerna igen och plötsligt se en bra spelning helt utan planer på det. Att snika före sig i stråk-köer tack vare fantastiska kontakter. Att snubbla över vita skor. Att promenera hem när det börjar ljusna och inte somna förrän morgonen. Att äta päronyoghurt till frukost. Att vara glad.
Kommentarer
Trackback
