lissmedmera

Såhär ganska precis ett halvår efter att jag tog med mig mina flyttlådor till Umeå kan jag väl konstatera att jag trivs. Jag är som gjord för universitetslivet. Jag gillar att allt här är så självständigt, att vi blir behandlade som de vuxna människor vi faktiskt är. Efter en skolgång som präglats av att ständigt ha någon som kikar över axeln och ska hjälpa är det skönt att bara få ta lite eget ansvar. Det känns som om jag faktiskt lär mig någonting om dagarna. Idéhistoria är så fruktansvärt omfattande, man lär sig om människans plats i världen ur ett perspektiv som jag tror inte så många har koll på. Det är helt enkelt roligt.

Nu kanske ni undrar vad jag ska bli av detta då. Där jag kommer ifrån är det ju liksom omöjligt att läsa humaniora utan att få skeptiska blickar som säger "men vad blir du av det?". För man måste bli något, det räcker inte att svara att man blir "smartare". Kunskap i sig har ju tydligen inget värde om man inte kan slänga fram en yrkestitel denna kunskap bidrar till. Även om jag inte håller med om detta egentligen tänker jag trösta er med att jag faktiskt har större planer än att bli idéhistoriker, även om det verkligen inte är fy skam.

Just nu räknar jag dagarna till den femtonde mars. Då är det nämligen möjligt att söka kurser och program inför hösten 2012. Då tänker jag söka ett program som, om jag kommer in, kommer ta mig dit jag velat ta mig sen jag var 8-9 sisådär. Enda anledningen till att jag inte redan går ett sådant program är att jag hela mitt liv intalat mig att man "måste vara bra, och jag är inte nog bra". Men vet ni vad? Jag är visst nog bra, jag är kanske kanske till och med lite bättre än nog bra. Så det så. Vill ni veta exakt vad jag tänkt bli får ni stay tuned med mig helt enkelt. Jag ville bara berätta att jag lever och att jag dessutom fixat en plan för mitt liv.

 

Innan jag flyttade in i mitt nuvarande residens på Stippan i Umeå hade jag stora tvivel kring hur jag skulle hantera att plötsligt bo med en katt. Min uppfattning om katter har i 19 år varit att de klöser sönder saker, kissar överallt inne, fräser när man går förbi och är allmänt otrevliga (Min föredetta klasskompis Angelicas katter såg jag som gulliga undantag som bekräftade denna regel). Efter sisådär en månad i lägenheten med katten Isbjörn har jag radikalt ändrat uppfattning om dessa underbara kreatur. Det är helt enkelt fruktansvärt mysigt att bo med katt, särskilt när ens kombo har en pojkvän som hon kan mysa med och jag endast har katten (sköldpaddan är helt enkelt inte särskilt gosig.)

Det tog ungefär en halv minut efter publicerandet av föregående inlägg innan Emmy reagerade på att hon inte fick mer uppmärksamhet än hon fick. Jaja, Emmy. Jag gillar dig, du är the love of my life osv osv.

Jag är väl knappast någon talang när det kommer till webdesign och sånt där. Tur då att jag har vänner som hjälper mig! Min nya header har Sofie ritat (på uppdrag av hennes syster Emmy), helt fantastiskt fin tycker jag att den är! Framför allt speglar den väl ungefär mitt liv i ett nötskal.

På Universitetsbiblioteket (i folkmun: "UB") finns inte en enda ledig sittplats om man dyker upp efter klockan 9 på morgonen och campus är smockat med studenter. Studenter som köper ännu en kaffe på Café Lindell. Studenter som släpar på kilovis med böcker i Systembolaget-kassar. Studenter som desperat försöker dölja de mörka ringarna under ögonen med tjocka lager foundation. Studenter som sitter i klungor med sina macbooks i knäna och frenetiskt smattrar på tangentborden. Det är tentavecka på Umeå Universitet.

Det är ett nytt år, om det nu är något att hänga upp sig på. Jag åkte till Umeå och flyttade in i en lägenhet förra veckan sisådär, litegrann för att göra nåt nytt i 2012s ära. Och för att mitt förra hem, som redan åtskilliga gånger behandlats i denna blogg, var en psykisk och hygienisk misär. Nu bor jag fint, med en kombo som ger mig nybakta cupcakes när jag stressar med hemtentan och gillar att städa, en katt som sover vid mina fötter och en liten sköldpadda. Vi tittar på Sveriges Mästerkock eller franska filmer om kvällarna och äter vegetarisk mat. Jag har redan hittat tillbaka till vardagen, trots att det är en någorlunda ny vardag.

Oinsatta skulle ju lätt kunna tro att man som universitetsstuderande går omkring och funderar på viktiga saker och livets stora frågor dagarna i ända. Vad vet jag, det kanske de flesta universitetsstuderande gör också, men jag kan ju bara tala för mig själv och således konstatera att så inte är fallet. Det som de senaste dagarna förbryllat mitt huvud och tagit upp i princip all min vakna tid att fundera över är varken hur vi ska få fred på jorden eller vad jag vill göra med mitt liv eller ens hur man analyserar Hjalmar Söderberg ur en idéhistorisk vinkel (vilket för övrigt är precis vad min nästa skoluppgift går ut på).

Som jag nämnde för någon dag sen är jag en stor jul-fantast. Idag är det Luciadagen, vilket i min värld är en dag på den stämningsnivån att den ger julafton allvarlig konkurrens. Förra året på lucia satt jag i en skabbig stuga i Vilhelmina i min ensamhet utan att höra så mycket som ett enda "Natten går tunga fjät". Därför kände jag i år för att kompensera denna avsaknad på luciatåg och har idag sett inte mindre än TRE stycken. Det finaste var det imorse i lärarhusets ljusgård innan det ens hunnit ljusna utanför. Lätt värt att släpa sig upp i ottan och halka på isen hela vägen till campus för det, särskilt när två vänner agerar dels svartklädd Lucia, dels tärna. Jag åt även en lussebulle till frukost med Liv efter det hela. Sen åt jag pepparkakor till lunch. Och mellanmål. Och middag. Välbalanserad diet, minsann.

Innan jag flyttade till Umeå hade jag aldrig kunnat gissa att jag skulle trivas så pass bra som jag nästan på en gång faktiskt kom att göra. Det känns som att jag är på rätt plats i mitt liv, för att låta lite lagom klyschig sådär. Men det finns något som varje dag i sisådär tio veckor nu gett mig riktig ångest och hade fått mig att flytta hem för länge sedan om det inte varit för att allt annat är så pass bra: Min studentkorridor.

Jag gillar verkligen julstämningen, det har jag alltid gjort. Jag har i och för sig svårt att tänka mig att det finns människor som inte gör det, hur mysigt är det inte i december när snön glittrar av adventsgransljus och det spelas julmusik i alla affärer och rödkindade barn springer omkring? Ju mer klyschigt och idylliskt desto bättre! Dock undrar jag om jag inte gått lite till överdrift de senaste dagarna.

Hej. Det här är en blogg. Som jag en gång i tiden brukade uppdatera rätt flitigt. Sen insåg jag att det finns en hårfin linje mellan vad som var för personligt för att blogga om och vad som var för vardagligt att blogga om, och att inget som händer i mitt liv kan ställas precis på den linjen utan att hamna för långt åt något håll. Men eftersom mina käraste vänner tjatat på mig (ja, faktiskt!) så gör jag väl ett nytt försök då.

---

Det har varit en fin dag. Jag har haft ett himla roligt seminarium om vetenskapshistoria. Jag har cyklat i solsken med Serenades i hörlurarna (för övrigt måste ju Serenades vara det bästa musikaliska samarbetet någonsin? Adam Olenius OCH Markus Krunegård liksom, DET KAN INTE BLI DÅLIGT). Jag har köpt kurslitteratur som väger sisådär 10 kg. Jag har pratat i telefon med min lillasyster. Jag har hälsat på Julia och druckit thé. Jag har haft det bästa samtalet på hela veckan. Jag har fått en otroligt söt mumin-plånbok av bästa Rosita. Jag har suttit i hum-huset och värmt händerna på en kaffekopp och bara känt att "livet är ju rätt okej trots allt".

Förra helgen fyllde jag nitton år. Att ha uppnått denna extravaganta ålder firade jag med att halvt strunta i min egen födelsedag och istället uppmärksamma det faktum att min pappa fyllde 50 för ett par veckor sen. Jag åkte alltså hem till Strand för första gången på vad som kändes som ett helt liv men bara var exakt en månad. Det var ett himla fint och lyckat födelsedagskalas, både för mig och pappa, jag fick träffa de bästa människorna i hela världen, det var tryggt och fint och som Strömsund alltid varit och alltid kommer vara. På gott och ont, men den här gången mest på gott. Dessutom var jag ju tillbaka i Umeå redan söndagkväll, härifrån får jag alltid ett sånt bra perspektiv på byn som är mitt hem men där jag såklart inte bara upplevt lyckliga stunder i mitt liv. Jag spenderade en vecka med att grotta ner mig i kurslitteratur, och i fredags hade jag min första tenta. Jag har verkligen ingen aning om hur det kan ha gått, men att ha det avklarat räcker för min del. Helgen bjöd sedan på finbesök hemifrån, studentrumsfestande, vindrickande, Umeås nattliv och en mysig söndagsfrukost. Är rätt nöjd med livet helt enkelt.

I fredags hade vi i min kurs obligatoriskt seminarium. Det gick ut på att vi såg en film (som för övrigt var ett praktexempel på hur en film kan vara så tråkig att den förstör en i övrigt spännande handling) och sedan skulle diskutera denna film. Tre stycken kursare ställde sina frågor och la fram lite egna tankar till vår lärare. Jag hade precis formulerat min egen reflektion i huvudet när läraren säger: "Är det ingen tjej som har någon tanke, det är ju bara killar som sagt något hittills." och all lust att lägga fram mina tankar bara försvann. Jag vet att läraren hade goda intentioner med att säga som han gjorde. Jag vet att det var något slags jämställdhets-tänk och att hans tanke var att uppmuntra "oss tjejer" till att prata, inte tvärtom som nu blev fallet. Men sättet han lade fram det hela på var helt enkelt fel, och tyvärr ett fel som väldigt många gör.

Som jag redan nämnt lite i förbifarten här på bloggen blev min cykel stulen för ett tag sen. Närmare bestämt blev min cykel stulen under min första natt i Umeå. Som den byunge jag är har jag aldrig i hela mitt liv låst en cykel, och såklart aldrig heller fått min cykel stulen. Dock hade jag ju hört ryktas om Umeås ovanligt höga cykelstölds-statistik. En bekant beskrev det som att "I ingen stad utom möjligtvis Calcutta stjäls cyklar i samma utsträckning som i Umeå" och en annan bekant påstod att det var allmän uppfattning att man tjänade på att istället för en cykel bara skaffa en bultsax. När jag således flyttade in på Ålidhem var det första jag gjorde att låsa fast min cykel utanför mitt hus. Morgonen därpå, när jag planerat att ta en cykeltur i området stod min cykel helt enkelt inte kvar och så var det med det. Min naiva glesbygdsinställning att "varför skulle nån sno min cykel, människor är ju snälla, och jag har dessutom låst den" fick sig en ordentlig, oreparerbar törn.