Socialdemokratins ideologiska utmaningar
För en vecka sen sisådär, efter en heldags intensiva b-uppsatsefterforskningar, begav jag mig till hörsal C för ett seminarium vars blotta namn, "Socialdemokratins ideologiska utmaningar", får politikerhjärtat inom mig att klappa lite extra. Det var alltså den otroligt sympatiske mannen Lars Engqvist som höll i detta väldigt spännande seminarium om Socialdemokraternas kommande uppgraderade partiprogram. Lars Engqvist har tidigare varit både förbundsordförande för SSU, socialminister och vice statsminister och är nu sekreterare i Socialdemokraternas programkommision som jobbar för att ta fram partiets nionde partiprogram. (Han är dessutom journalist i grunden, så jag tänker mig att jag vid hans ålder bör ha en minst lika lång och imponerande meritlista)
Lars Engqvist sa väldigt många bra och vettiga saker. Han pratade om hur dramatiska samhällsförändringar ofta leder till att ett reviderat partiprogram behöver tas fram och hur Socialdemokraterna nu behöver ett partiprogram anpassat till att vi trots allt sitter i opposition- inte som det nuvarande som mellan raderna förutsätter att partiet är i regeringsposition. Partiet ställs nu också för globala utmaningar och ett behov av att anpassa sig till ett allt mer individualiserat samhälle.
Det är här de "ideologiska utmaningarna" kommer in i bilden. Hur ska ett parti vars ideologi går ut på att vi alla hjälps åt att bygga ett bra land och en bra värld fungera i ett samhälle där individualismen får allt större plats? Jo, såhär: Socialdemokraternas ideologi bygger på ett förhållande mellan frihet och jämlikhet- det ena kan inte existera utan det andra. Lars Engqvist myntar här det, enligt mig, helt fantastiska begreppet solidarisk individualism. Solidarisk individualism innebär att varje individ ges chansen att utvecklas till sin fulla potential. Genom det får vi ett samhälle med fria människor. Ett samhälle med fria människor blir ett mer jämlikt samhälle vilket innebär att varje individ blir ännu mer fri. Frihet innebär inte att kunna välja på en marknad. Frihet handlar om att vara en jämlik individ med alla möjligheter i världen att nå sina drömmar. Visst låter det fint? Det är det också. Det är nämligen socialdemokrati.
Även om begreppet solidarisk individualism är vad jag framför allt kommer ta med mig från det här seminariet var det också fint att höra vad mer programkommisionen vill ha med i det nya partiprogrammet. Lars Engqvist nämnde bland annat några långsiktiga handlingslinjer som innefattade arbete åt alla, hög kvalitet i välfärden, försäkringar som ger alla trygghet, en miljöpolitik som tar klimathotet på allvar och ett samhälle där demokratin är överordnad marknaden. En massa fantastiska handlingslinjer alltså. Jag vet inte hur det är med er, men själv tycker jag att det låter som om programkommisionen har en väldigt bra plan på hur vi ska föra socialdemokratin framåt!
Om ni vill veta mer om vad det nya socialdemokratiska partiprogrammet kommer innehålla tycker jag ni ska läsa programkommissionens blogg!
Det är här de "ideologiska utmaningarna" kommer in i bilden. Hur ska ett parti vars ideologi går ut på att vi alla hjälps åt att bygga ett bra land och en bra värld fungera i ett samhälle där individualismen får allt större plats? Jo, såhär: Socialdemokraternas ideologi bygger på ett förhållande mellan frihet och jämlikhet- det ena kan inte existera utan det andra. Lars Engqvist myntar här det, enligt mig, helt fantastiska begreppet solidarisk individualism. Solidarisk individualism innebär att varje individ ges chansen att utvecklas till sin fulla potential. Genom det får vi ett samhälle med fria människor. Ett samhälle med fria människor blir ett mer jämlikt samhälle vilket innebär att varje individ blir ännu mer fri. Frihet innebär inte att kunna välja på en marknad. Frihet handlar om att vara en jämlik individ med alla möjligheter i världen att nå sina drömmar. Visst låter det fint? Det är det också. Det är nämligen socialdemokrati.
Även om begreppet solidarisk individualism är vad jag framför allt kommer ta med mig från det här seminariet var det också fint att höra vad mer programkommisionen vill ha med i det nya partiprogrammet. Lars Engqvist nämnde bland annat några långsiktiga handlingslinjer som innefattade arbete åt alla, hög kvalitet i välfärden, försäkringar som ger alla trygghet, en miljöpolitik som tar klimathotet på allvar och ett samhälle där demokratin är överordnad marknaden. En massa fantastiska handlingslinjer alltså. Jag vet inte hur det är med er, men själv tycker jag att det låter som om programkommisionen har en väldigt bra plan på hur vi ska föra socialdemokratin framåt!
Om ni vill veta mer om vad det nya socialdemokratiska partiprogrammet kommer innehålla tycker jag ni ska läsa programkommissionens blogg!
Lars Engqvist berättar om programkommisionen.
Vissa uttryck borde faktiskt vara kontroversiella
Jag tycker att det här med språk är väldigt spännande som de flesta säkert vet. Något som särskilt intresserar mig är populärspråk och uttryck som kanske inte är korrekta men ändå används ganska flitigt. För ett tag sedan skrev jag till exempel om hur bra ordet "hen" är. För det allra mesta välkomnar jag nya ord och begrepp och tycker att det är bra att språket hela tiden utvecklas- för även om jag själv är en sucker för gammaldags språk är jag också av den fasta övertygelsen att man inte bara kan stanna språkets utveckling.
Något som däremot upprör mig är när det föds nya uttryck som sedan används utan att de också analyseras. Det finns som jag ser det en problematik i att ta till sig ett ord eller ett uttryck som kanske passar till vad man vill säga men också har djupare betydelser. Pedagogisk som jag är tänker jag naturligtvis ge er ett par exempel.
Något som däremot upprör mig är när det föds nya uttryck som sedan används utan att de också analyseras. Det finns som jag ser det en problematik i att ta till sig ett ord eller ett uttryck som kanske passar till vad man vill säga men också har djupare betydelser. Pedagogisk som jag är tänker jag naturligtvis ge er ett par exempel.
Ett av de mer uppenbara orden är såklart facerape. Att jämföra något sådant som att en kompis går in på ens facebookprofil och skriver en status i stil med "jag e bög" (vilket förövrigt verkar vara det roligaste svenska folket vet) som sedan raderas några timmar senare med en våldtäkt är inte bara osmakligt, det är dessutom ett slag i magen på alla som någonsin blivit utsatta för ett övergrepp. Jag tänker inte sticka under stol med att även jag använt det här begreppet, men det är något jag slutat med, och uppmanar er andra att sluta med.
Ett annat uttryck som bör hamna under kategorin "Begrepp som bör skrotas" är white trash. Begreppet white trash används för att skämta nedsättande om vita låginkomsttagare. Tänk uppväxter i trailer parks, blonderade, kedjerökande mammor i mjukisbyxor och tonårsgiftermål. Det finns två problematiska aspekter på begreppet white trash. Dels är det ett uttryck för klassförakt; att vara white trash är att ha sämre förutsättningar i livet på grund av en lägre inkomst än medel. Dels är det ett rasistiskt uttryck; att benämna något för just "white trash" med betoning på "white" är att indirekt påstå att "black trash" inte finns, då "black" redan från start är synonymt med "trash". Ni kanske förstår min poäng nu, och förhoppningsvis tar ni till er detta också.
Jag kanske är ett PK-pretto. Jag kanske förstorar upp saker som inte anses vara särskilt kontroversiella. Jag kanske skapar en problematik där det inte finns någon. Men vet ni vad? Jag är gärna sådär jobbigt pretentiös i era ögon om det innebär att jag ärligt kan säga att jag lägger värderingar i vad jag säger. Sånt här är viktigt, även om det är lätt att glömma. Tänk på vad ni säger, helt enkelt. Vissa uttryck borde kanske vara kontroversiella.
Ett annat uttryck som bör hamna under kategorin "Begrepp som bör skrotas" är white trash. Begreppet white trash används för att skämta nedsättande om vita låginkomsttagare. Tänk uppväxter i trailer parks, blonderade, kedjerökande mammor i mjukisbyxor och tonårsgiftermål. Det finns två problematiska aspekter på begreppet white trash. Dels är det ett uttryck för klassförakt; att vara white trash är att ha sämre förutsättningar i livet på grund av en lägre inkomst än medel. Dels är det ett rasistiskt uttryck; att benämna något för just "white trash" med betoning på "white" är att indirekt påstå att "black trash" inte finns, då "black" redan från start är synonymt med "trash". Ni kanske förstår min poäng nu, och förhoppningsvis tar ni till er detta också.
Jag kanske är ett PK-pretto. Jag kanske förstorar upp saker som inte anses vara särskilt kontroversiella. Jag kanske skapar en problematik där det inte finns någon. Men vet ni vad? Jag är gärna sådär jobbigt pretentiös i era ögon om det innebär att jag ärligt kan säga att jag lägger värderingar i vad jag säger. Sånt här är viktigt, även om det är lätt att glömma. Tänk på vad ni säger, helt enkelt. Vissa uttryck borde kanske vara kontroversiella.
Att åka till Lund
Om jag skulle säga att allt fortsätter som det brukar skulle jag ljuga. Allting händer på samma gång och det är kaos, men det är den där sortens kaos som är rätt fint ändå. I torsdags packade jag en väska i panik, fick skjuts av en vän med en bil till flygplatsen och begav mig hela vägen ner till Skåne. Lund för att vara mer specifik. Redan i taxin från järnvägsstationen till hotellet insåg jag att jag var frälst, så fantastisk var den staden. Jag ville inte åka därifrån någonsin, så stegen mot Lunds centralstation och tåget till Stockholm var inte bara tunga för att min väska gick sönder och var tvungen att släpas. Ungefär halva sista dagen bestod mina och Åsas samtal om hur vi inte ville lämna Lund, och för varje svensk småstad tåget passerade kände jag mig lite tommare. Det lär ju inte ta länge innan jag återvänder, om man så säger.
Vad gjorde jag i Lund då, kanske ni undrar förresten? Jag var på SFS årsfullmäktige som representant för Umeå Studentkår. (SFS är alltså organisationen Sveriges Förenade Studentkårer). Förutom långa mötesförhandlingar i plenum bjöds det även på en fantastisk bankett, en liten insyn i Lunds studentliv, hängande i solen under magnoliaträd och tal av Jan Björklund (det sistnämnda minst imponerande). Det har varit ungefär sommar i Lund, allting var grönt och blommande och alla husen var gamla och fina. Kårvärlden är faktiskt himla rolig, bjuder på internhumor och är dessutom rätt spännande. Politik- och mötes-nörden inom mig är helt enkelt nöjd efter helgen.
Jag är inte rädd för mörkret
En gång i tiden var jag en såndär kent-tjej. 14 år, svarta stuprörsjeans, massor av kajal och alltid alltid kent på högsta volym på iPoden. Blicken ner på mina converse och luggen i ögonen, ni vet. Nu har jag visserligen fortfarande svarta stuprörsjeans och converse hela dagarna (man ska ju inte ändra på ett vinnande koncept liksom), men någon gång där efter att kent släppte "Tillbaka till Samtiden" som inte var så fantastiskt som kent alltid annars var fick Jocke Berg och de andra lämna plats åt andra namn i min iPod. Och så har det varit sedan dess, ända till häromveckan när kent släppte "Jag är inte rädd för mörkret".
Det känns lite grann som om jag har återgått till mitt 14-åriga jag, som kan ligga i sängen flera timmar och stirra upp i taket med kent i hörlurarna. Precis detta var vad jag gjorde i lördags, alldeles fascinerad. "Jag är inte rädd för mörkret" är så himla, himla bra. Har ni lyssnat? Om inte, så gör det. Det är lite som om gamla kent har återvänt, men ändå har nya inslag och känns nytt.
Första maj
Igår var det första maj, vilket om man bryr sig om sånt är mer än bara ett datum. Jag bryr mig om sånt. Därför gick jag ett jättelångt första maj-tåg, bar en röd flagga och sjöng Internationalen. Första maj i Umeå var så himla fint, solen sken, det var otroligt mycket folk och jag kände mig mer övertygad i min partipolitiska tillhörighet än jag gjort på väldigt väldigt länge (kanske någonsin). Allra helst önskar jag att det vore valår nu nu nu, valår och en tillhörande valseger. Tills 2014 bidar jag min tid, dricker mitt lite småblaskiga sosse-kaffe och drömmer om regeringsskifte.
"Hen" är inget manshatare-hittepå, det är lösningen på ett lingvistiskt problem
Något jag aldrig slutar förvånas över är hur viktigt det är för vissa människor att definiera något som "manligt" eller "kvinnligt". Detta behov samhället verkar ha att ständigt tydliggöra skillnaderna mellan könen i allting. Att ständigt påpeka att det minsann finns män och det finns kvinnor och utgå från det i varje diskussion. Naturligtvis finns det män och det finns kvinnor, men hur hanterar man situationer där det faktiskt är helt irrelevant vilket kön någon har när till och med det svenska språket är utformat efter att inte kunna referera till en ospecifik person utan att hänvisa till dennes kön?
Den frågan ställde sig någon smart person redan för en herrans massa år sen faktiskt och kom fram till att det borde finnas ett könsneutralt pronomen istället för "han" och "hon"; "hen". "Hen" används alltså när könet är okänt eller irrelevant eller i fall där någon inte vill erkänna en speciell könstillhörighet. "Hen" ska inte ersätta "han" och "hon" i fall där man faktiskt vet personens kön. Detta är alltså en enkel lösning på ett lingvistiskt problem, men trots att det kan tyckas ganska simpelt egentligen har denna debatt blommat upp det senaste året och väckt starka reaktioner, både bland de som är för och emot användandet av ordet.
Jag personligen kan verkligen inte hitta några hållbara argument emot användandet av "hen". Allvarligt talat, borde inte alla tycka att det är lättsammare att säga "hen" än "han eller hon"? Det blir mer flyt i språket, helt enkelt. Det handlar inte om att, som många verkar tolka det, "avköna" samhället, utan om att fylla en språklig lucka med ett könsneutralt pronomen. Är det verkligen så kontroversiellt? Är det verkligen något radikala manshatare hittat på? Nej, det är språknördar som vill fylla en lucka i det svenska språket. Att det dessutom är ett feministiskt framsteg är som jag ser det bara ett plus.
Ska ge er ett exempel. Niclas Wahlgren skrev idag såhär på twitter för att argumentera mot användandet av "hen":
Jag personligen kan verkligen inte hitta några hållbara argument emot användandet av "hen". Allvarligt talat, borde inte alla tycka att det är lättsammare att säga "hen" än "han eller hon"? Det blir mer flyt i språket, helt enkelt. Det handlar inte om att, som många verkar tolka det, "avköna" samhället, utan om att fylla en språklig lucka med ett könsneutralt pronomen. Är det verkligen så kontroversiellt? Är det verkligen något radikala manshatare hittat på? Nej, det är språknördar som vill fylla en lucka i det svenska språket. Att det dessutom är ett feministiskt framsteg är som jag ser det bara ett plus.
Ska ge er ett exempel. Niclas Wahlgren skrev idag såhär på twitter för att argumentera mot användandet av "hen":
Ja, Niclas. Adam: Han. Eva: Hon. Men de flesta är väl överens om att vi inte vet guds kön? Gud: Hen. Återigen: "Hen" ersätter inget. Punkt. "Hen" fyller ut luckor. Punkt. Som jag ser det försöker många, i likhet med Niclas Wahlgren, göra någon slags ställningstagande mot feminism genom att markera sitt avstånd till detta ord. Män kommer alltid vara män och kvinnor kommer alltid vara kvinnor, men det uppstår ett rent språkligt problem när man i en diskussion ska försöka referera till "läkaren" på ett könsneutralt sätt eller när någon faktiskt inte anser sig tillhöra något särskilt kön (Ja, vissa känner så. Det är 2012, kom över det). Detta problem löser man med "hen".
"Hen" innebär inte ett könlöst samhälle. "Hen" innebär möjligheten till ett mer mångsidigt och mindre komplicerat språk. Det är inte så himla invecklat, hörrni.
Uppdatering: Många påstår att det inte alls är ett problem eftersom man kan säga "den" istället för "hen" Att använda "Den" eller "Denne" i könsneutrala är problematiskt eftersom man då tar bort personens mänskliga identitet. Att till exempel kalla en person som inte erkänner ett visst kön för "den" är ju rent utav nedvärderande. Det behövs ett pronomen som tydliggör att man syftar på en person. Inte en man, inte en kvinna, inte en "den".
En facebookgrupp är aldrig "bara en facebookgrupp" och ingenting är någonsin "bara en kul grej".
Den senaste tiden har ett fenomen florerat på Facebook (det där sociala nätverket ni vet) som fått iallafall mig att reagera ganska starkt. För någon månad sen började plötsligt grupper ploppa upp lite här och där med namn i stil med "Hudiksvalls lammkött" eller den jag såg nu senast "Östersunds snyggaste". Gruppernas syfte är att lägga ut bilder på allmänt ansett snygga människor i en viss stad/ort där sedan folk kommenterar bilderna. De som är aktiva i dessa grupper är i ungefär 16-årsåldern.
Jag vet inte riktigt vad det är som gör mig mest upprörd med dessa grupper. Det kan vara de äckliga kommentarerna i stil med "Hen passar väl ändå inte i denna grupp." eller de, om möjligt ännu äckligare, som lyder "Nu blev det trångt i byxan". Det kan vara tanken på alla som inte hamnar i bildgallerierna i dessa grupper. Det kan vara de 25-åriga killarna som gillar bilder på hårt posande 14-åriga tjejer. Det kan också vara det uppenbara faktum att dessa grupper påminner mig om hur ytligt vårt samhälle är.
Skaparna av dessa grupper (och de som gått med i grupperna också för den delen) kan hävda hur mycket de vill att det "bara är en kul grej" eller att "det inte skadar någon", men vad är egentligen dessa gruppers syfte? Som jag ser det är det ett sätt att legitimera popularitet (för allvarligt talat, snygghet är ju faktiskt synonymt med popularitet, åtminstone i den åldern) och kanske framför allt, på ett inte allt för uppenbart sätt, trycka ner dem som inte var snygga och häftiga nog att vara med på sidan. De som hamnar på en bild får bekräftat att de är snygga, de som inte gör det får bekräftat att de inte är snygga. Fullt logiskt, alla har sin plats och alla ska minsann påminnas om det.
Min poäng är väl kanske att det finns många sätt att få folk att vantrivas med sig själva. Man kan säga rätt ut till någon att hen är ful. Man kan också skapa en facebookgrupp, lägga upp bilder på "snygga" killar och tjejer och således trycka det i andras ansikte. "Titta, så här ska man vara och se ut, här platsar inte du." Man kan också gilla såna sidor och stödja hela grejen. För ja, det är precis vad man gör genom att gilla en sån sida: Man stödjer tanken på att vissa är mer värda än andra.
såja lilla gumman, nu överdriver du väl lite
Allt är som vanligt. Det är Internationella kvinnodagen för 34e året i rad och folk tycker tydligen fortfarande att det är roligt att kommentera att det inte finns en dag för männen. Det är 2012 i det fantastiskt jämställda Sverige och kvinnor tjänar fortfarande 15% mindre än männen. Oscarsgalan har fortfarande separata kategorier för kvinnliga och manliga skådespelare och man hoppar över genusperspektiv i sina projekt för att "lämna plats åt det viktiga". Vuxna kvinnor blir fortfarande kallade för "lilla gumman" på arbetsplatsmöten av sina medarbetare och våldtäktsoffer blir fortfarande frågade i rätten hur kort deras kjol var. Både män och kvinnor väljer att inte kalla sig feminister eftersom ordet har "negativa associationer".
Men vadå, jag ska sluta klaga, vi ska ju vara nöjda att vi inte lever på 1800-talet längre, eller hur var det nu igen?
I listen to bands that don't even exist yet.
Såhär ganska precis ett halvår efter att jag tog med mig mina flyttlådor till Umeå kan jag väl konstatera att jag trivs. Jag är som gjord för universitetslivet. Jag gillar att allt här är så självständigt, att vi blir behandlade som de vuxna människor vi faktiskt är. Efter en skolgång som präglats av att ständigt ha någon som kikar över axeln och ska hjälpa är det skönt att bara få ta lite eget ansvar. Det känns som om jag faktiskt lär mig någonting om dagarna. Idéhistoria är så fruktansvärt omfattande, man lär sig om människans plats i världen ur ett perspektiv som jag tror inte så många har koll på. Det är helt enkelt roligt.
Nu kanske ni undrar vad jag ska bli av detta då. Där jag kommer ifrån är det ju liksom omöjligt att läsa humaniora utan att få skeptiska blickar som säger "men vad blir du av det?". För man måste bli något, det räcker inte att svara att man blir "smartare". Kunskap i sig har ju tydligen inget värde om man inte kan slänga fram en yrkestitel denna kunskap bidrar till. Även om jag inte håller med om detta egentligen tänker jag trösta er med att jag faktiskt har större planer än att bli idéhistoriker, även om det verkligen inte är fy skam.
Just nu räknar jag dagarna till den femtonde mars. Då är det nämligen möjligt att söka kurser och program inför hösten 2012. Då tänker jag söka ett program som, om jag kommer in, kommer ta mig dit jag velat ta mig sen jag var 8-9 sisådär. Enda anledningen till att jag inte redan går ett sådant program är att jag hela mitt liv intalat mig att man "måste vara bra, och jag är inte nog bra". Men vet ni vad? Jag är visst nog bra, jag är kanske kanske till och med lite bättre än nog bra. Så det så. Vill ni veta exakt vad jag tänkt bli får ni stay tuned med mig helt enkelt. Jag ville bara berätta att jag lever och att jag dessutom fixat en plan för mitt liv.
Crazy Catlady-syndromet
Innan jag flyttade in i mitt nuvarande residens på Stippan i Umeå hade jag stora tvivel kring hur jag skulle hantera att plötsligt bo med en katt. Min uppfattning om katter har i 19 år varit att de klöser sönder saker, kissar överallt inne, fräser när man går förbi och är allmänt otrevliga (Min föredetta klasskompis Angelicas katter såg jag som gulliga undantag som bekräftade denna regel). Efter sisådär en månad i lägenheten med katten Isbjörn har jag radikalt ändrat uppfattning om dessa underbara kreatur. Det är helt enkelt fruktansvärt mysigt att bo med katt, särskilt när ens kombo har en pojkvän som hon kan mysa med och jag endast har katten (sköldpaddan är helt enkelt inte särskilt gosig.)
Jag har helt enkelt äntligen fått förståelse för ensamma tanter med en massa katter. Jag har börjat förstå Crazy Catladys. Jag vet inte om jag borde känna mig deprimerad eller glad över detta faktum, men till saken hör att jag inte bara börjat förstå detta fenomen utan visar allt fler symtom på att själv bli en crazy catlady. Jag har till exempel börjat att, i tid och otid, prata om alla (enligt mig) extremt gulliga/roliga/spännande saker min (och när jag säger "min" menar jag Sandras) katt har för sig. Det låter ungefär såhär:
Jag har helt enkelt äntligen fått förståelse för ensamma tanter med en massa katter. Jag har börjat förstå Crazy Catladys. Jag vet inte om jag borde känna mig deprimerad eller glad över detta faktum, men till saken hör att jag inte bara börjat förstå detta fenomen utan visar allt fler symtom på att själv bli en crazy catlady. Jag har till exempel börjat att, i tid och otid, prata om alla (enligt mig) extremt gulliga/roliga/spännande saker min (och när jag säger "min" menar jag Sandras) katt har för sig. Det låter ungefär såhär:
"HIHIHI idag rev Isbjörn ner en gardinstång när han försökte hoppa upp på fönsterbrädan hihihihi han var för tjock för att ta sig upp HIHIHIHII".
Inte så jävla charmigt.
En annan sak jag börjat med är att fotografera katten varenda gång den är gullig. Vilket alltså innebär att jag konstant fotograferar katten. Ungefär 98/100 av mina iPhone-bilder är bilder på Isbjörn. När jag inte är hemma tar jag fram min telefon, visar bilderna för vem som helst i närheten och förklarar bilderna på följande sätt:
"Titta här sitter han i en låda och är gullig HIHIHI och här sover han i min säng och är JÄTTESÖT hihihi och här slickar han på sin tass och är så JÄVLA GULLIG HIHIHI"
Jag behöver ju hjälp.
(och att dina ord i natten är det enda som når in)
Det tog ungefär en halv minut efter publicerandet av föregående inlägg innan Emmy reagerade på att hon inte fick mer uppmärksamhet än hon fick. Jaja, Emmy. Jag gillar dig, du är the love of my life osv osv.
Nämen, allvarligt. Jag hade inte glömt henne. Egentligen tycker jag att blogginlägg av denna karaktär där bloggaren ifråga bedyrar sin kärlek till sin "bästavän" är något av det vidrigaste som finns. Att jag tycker det är vidrigt beror naturligtvis enbart på att jag är en cynisk, pretentiös hagga som låtsas stå över sådan falsk smörja. Ändå författar jag nu följande rader om Kvinnan I Mitt Liv:
Hon är helt okej. En cool tjej. Jävligt rolig. Bra på TV-spel. Och den första jag hör av mig till om jag känner för att hata valfritt fenomen tillsammans med någon.
Nytt och fint!
Jag är väl knappast någon talang när det kommer till webdesign och sånt där. Tur då att jag har vänner som hjälper mig! Min nya header har Sofie ritat (på uppdrag av hennes syster Emmy), helt fantastiskt fin tycker jag att den är! Framför allt speglar den väl ungefär mitt liv i ett nötskal.
Sofie är förövrigt en av de bästa konstärer/illustratörer jag vet, och inte för att jag känner henne utan för att hon faktiskt är duktig. Jag överdriver inte när jag säger att jag skulle kunna ha ALLT hon gjort hemma på mina väggar.
Sofie är förövrigt en av de bästa konstärer/illustratörer jag vet, och inte för att jag känner henne utan för att hon faktiskt är duktig. Jag överdriver inte när jag säger att jag skulle kunna ha ALLT hon gjort hemma på mina väggar.
Klicka på bilden för att komma till Sofies fina blogg, där man också kan klicka sig vidare och köpa hennes konst! GÖRE! GÖRE BA!
terminsslutet.
På Universitetsbiblioteket (i folkmun: "UB") finns inte en enda ledig sittplats om man dyker upp efter klockan 9 på morgonen och campus är smockat med studenter. Studenter som köper ännu en kaffe på Café Lindell. Studenter som släpar på kilovis med böcker i Systembolaget-kassar. Studenter som desperat försöker dölja de mörka ringarna under ögonen med tjocka lager foundation. Studenter som sitter i klungor med sina macbooks i knäna och frenetiskt smattrar på tangentborden. Det är tentavecka på Umeå Universitet.
Även undertecknad har just nu anammat zombie-stilen, mitt uppe i min hemtenta som jag är. Stressen är ett oundvikligt faktum. Hade det inte varit för att jag lever i ett kärleksfullt hem där jag får mat på bordet, kaffe serverat och peppande ord om dagarna vet jag inte vad jag hade gjort. På fredag är det sista inlämningsdagen på hemtentan (och ungefär jättemycket andra uppgifter), och vips har jag läst klart min första universitets-kurs. Detta ska jag fira med att dricka öl och att läsa en bok som inte är kurslitteratur. Efter helgens vila börjar på en gång nästa kurs och hela proceduren börjar om igen. Livet.
Även undertecknad har just nu anammat zombie-stilen, mitt uppe i min hemtenta som jag är. Stressen är ett oundvikligt faktum. Hade det inte varit för att jag lever i ett kärleksfullt hem där jag får mat på bordet, kaffe serverat och peppande ord om dagarna vet jag inte vad jag hade gjort. På fredag är det sista inlämningsdagen på hemtentan (och ungefär jättemycket andra uppgifter), och vips har jag läst klart min första universitets-kurs. Detta ska jag fira med att dricka öl och att läsa en bok som inte är kurslitteratur. Efter helgens vila börjar på en gång nästa kurs och hela proceduren börjar om igen. Livet.
hemma hemma
Det är ett nytt år, om det nu är något att hänga upp sig på. Jag åkte till Umeå och flyttade in i en lägenhet förra veckan sisådär, litegrann för att göra nåt nytt i 2012s ära. Och för att mitt förra hem, som redan åtskilliga gånger behandlats i denna blogg, var en psykisk och hygienisk misär. Nu bor jag fint, med en kombo som ger mig nybakta cupcakes när jag stressar med hemtentan och gillar att städa, en katt som sover vid mina fötter och en liten sköldpadda. Vi tittar på Sveriges Mästerkock eller franska filmer om kvällarna och äter vegetarisk mat. Jag har redan hittat tillbaka till vardagen, trots att det är en någorlunda ny vardag.
Har alltså gått från detta:
Till detta:
Mitt liv är i största allmänhet ganska fint just nu.
Historien om de mystiska apelsinerna.
Oinsatta skulle ju lätt kunna tro att man som universitetsstuderande går omkring och funderar på viktiga saker och livets stora frågor dagarna i ända. Vad vet jag, det kanske de flesta universitetsstuderande gör också, men jag kan ju bara tala för mig själv och således konstatera att så inte är fallet. Det som de senaste dagarna förbryllat mitt huvud och tagit upp i princip all min vakna tid att fundera över är varken hur vi ska få fred på jorden eller vad jag vill göra med mitt liv eller ens hur man analyserar Hjalmar Söderberg ur en idéhistorisk vinkel (vilket för övrigt är precis vad min nästa skoluppgift går ut på).
Nej, den stora fråga som förföljt mig är varför i all världen det luktar så konstigt på mitt rum och framför allt vad det kan vara. Nu nyss när jag skulle tvätta hittade jag äntligen svaret på denna fundering i form av en påse mögliga apelsiner i min tvättkorg under min smutstvätt. Min första tanke efter detta, ärligt talat inte särskilt trevliga, fynd var lättnad över att äntligen funnit källan till vad som på så många sätt förpestade min tillvaro. Lättnaden blev dock kortvarig i takt med att nya frågor började hopa sig som mörka regnmoln på en klar sommarhimmel:
Först och främst är frågan vart dessa apelsiner kom ifrån. Jag har inget som helst minne av att ha köpt en påse apelsiner de senaste veckorna. Nästa fundering är varför apelsinerna låg i tvättkorgen, vilket ju i åtminstone min värld annars inte är ett särskilt tradionellt ställe att förvara apelsiner på. Är det möjligt att någon brutit sig in i mitt rum och lagt påsen där, och isåfall, varför? Är det möjligt att jag gått i sömnen till affären, köpt apelsiner i sömnen för att sedan (fortfarande i sömnen) lägga påsen i min tvättkorg? Är det möjligt att apelsinerna var ett tecken på jordens undergång utplacerat av gudarna? Är det möjligt att jag medan jag köpte apelsiner och la dem i min tvättkorg var med om något traumatiskt och har trängt bort hela händelsen (det hade iallafall Freud röstat på!)?
Nej, den stora fråga som förföljt mig är varför i all världen det luktar så konstigt på mitt rum och framför allt vad det kan vara. Nu nyss när jag skulle tvätta hittade jag äntligen svaret på denna fundering i form av en påse mögliga apelsiner i min tvättkorg under min smutstvätt. Min första tanke efter detta, ärligt talat inte särskilt trevliga, fynd var lättnad över att äntligen funnit källan till vad som på så många sätt förpestade min tillvaro. Lättnaden blev dock kortvarig i takt med att nya frågor började hopa sig som mörka regnmoln på en klar sommarhimmel:
Först och främst är frågan vart dessa apelsiner kom ifrån. Jag har inget som helst minne av att ha köpt en påse apelsiner de senaste veckorna. Nästa fundering är varför apelsinerna låg i tvättkorgen, vilket ju i åtminstone min värld annars inte är ett särskilt tradionellt ställe att förvara apelsiner på. Är det möjligt att någon brutit sig in i mitt rum och lagt påsen där, och isåfall, varför? Är det möjligt att jag gått i sömnen till affären, köpt apelsiner i sömnen för att sedan (fortfarande i sömnen) lägga påsen i min tvättkorg? Är det möjligt att apelsinerna var ett tecken på jordens undergång utplacerat av gudarna? Är det möjligt att jag medan jag köpte apelsiner och la dem i min tvättkorg var med om något traumatiskt och har trängt bort hela händelsen (det hade iallafall Freud röstat på!)?
Nej, vi kan nog konstatera att det hela är ett mysterium. Jag får väl lägga frågan åt sidan tills fler ledtrådar uppenbarar sig och helt enkelt nöja mig med att det inte längre luktar mögliga apelsiner på mitt rum. Varsågoda för denna spännande anekdot ur mitt liv!
Har ni information som kan hjälpa mig i utredningen kring de mystiska apelsinerna? Tveka inte att ringa. Ditt samtal kan göra skillnad!
