lissmedmera

Annars då? Jag har semester, jag guidar vårt japanska utbytesbarn runt Strömsunds alla sevärdheter, jag förbereder mig på Storsjöyran och SSUs förbundskongress, jag letar desperat efter boende i Umeå, jag låter livet fortgå som det brukar fast ändå inte. Ungefär så.

Norge är Norge. Norge är inte Pakistan eller Somalia. Norge är en demokrati, ett öppet land där invånarna känner sig trygga. Man kan säga att "det här händer varje dag runt om i världen" hur mycket som helst, men det går inte komma ifrån det faktum att det här är för nära, för chockartat för att se det ur ett sådant perspektiv.

Förra sommaren var jag på SSUs valläger i Strömstad, ett mer eller mindre likadant evenemang som det AUF anordnat på Utöya. Den tanken som snurrar runt runt i mitt huvud, som får mig att må illa och inte går att förstå hur mycket jag än tänker den är: "Det hade kunnat hända här. Det hade kunnat hända mina vänner. Det hade kunnat hända mig".

Mitt politiska engagemang grundar sig i min längtan efter ett rättvist Sverige, efter en rättvis värld. Jag brukar tänka att jag önskar att alla hade det som vi har det här, att vi ens kan engagera oss, att vi kan gå med i politiska partier utan att bli fängslade av regeringen, att alla borde få leva i en lika trygg värld som jag gör. Idag har en del av den här tryggheten jag alltid känt raserats och spridits med vinden.

Om det var högerextrema krafter eller vad det var som låg bakom det fruktansvärda som hände på Utöya är i nuläget inte det viktigaste. Det är heller inte viktigt att diskutera om det här är ett "terrorattentat" eller inte. Huruvida gärningsmannen var psykiskt sjuk eller inte. Det som är viktigt idag, det som spelar någon roll är att nästan 100 personer dödats för att de har en åsikt. För att de står för något i världen och ville engagera sig för det. Unga människor, precis som jag och mina vänner. Människor precis som vem som helst.

När jag följer vad som händer över sociala medier idag, när jag följer sorgen på facebook- och twitter-feedet är det förutom mina egna tankar till de döda, de överlevande och deras anhöriga dessutom en enorm stolthet som fyller mig. Jag har aldrig känt mig lika säker i min politiska övertygelse som idag. Har aldrig varit lika stolt över att jag engagerar mig. Mitt i allt det mörka idag är det mitt eget politiska engagemang som håller mig ifrån att bryta ihop över ondskan som finns i världen.

Idag om någon dag är en dag att gå med i ett politiskt parti. Jag struntar i höger och vänster nu, det är när såna här fruktansvärda händelser sker som det är dags att visa att det finns människor som tror på demokratin och vill värna den. Och även om det idag är så mörkt och tungt och sorgligt så går det att förändra världen. Det är jag övertygad om.

Imorgon fortsätter jag reflektera över det som hänt, men ikväll ska jag bara tända ljus i mängder, låta en liten del av mina tankar stanna i Oslo och umgås med min familj som är hos mig och jag hos dem.

Tack för mig.

1. Jag såg Harry Potter and the Deathly Hallows Part 2

2. Jag blev antagen till universitetet

Att dessa två punkter är jämbördiga i mitt liv anser jag säger en hel del om mig faktiskt.

Hursomhelst, universitetet alltså. För er som inte är vänner med mig på facebook (alternativt har dolt mig. VARFÖR NI NU SKULLE GÖRA DET, VA!) har jag blivit antagen till sjukgymnastprogrammet på Umeå Universitet. Den 5 september sitter jag där på någon form av upprop alltså. Jag har väldigt blandade känslor inför det här. Mestadels är jag himla glad över att komma in på mitt förstahandsval, jag ser fram emot att flytta till en ny stad och jag är övertygad om att jag kommer trivas. Dock fick jag igår extrem åldersnoja och separationsångest hemifrån. Jag är ju liten fortfarande! Jag bor hos mamma och pappa, nåt annat finns liksom inte i min värld! Idag känns det bra igen och peppen är tillbaka, jag har anmält intresse till bostäder och på allvar börjat fundera över vilka saker som ska med. Egentligen är jag ju redo nu!

HP då? Äh, det får ett eget inlägg sen nån gång. Var iallafall på bio i Östersund med Julia, Norah och Jonna! Det var fint. Och sen efteråt insåg jag att den 14 juli 2011 var dagen då jag slutade vara ett barn på riktigt.

Kenny ringde och var på premiären och sa att han inte skulle lägga på förrän han hörde desperationen i min röst. Jag ba "Okej. Bryr mig inte. Ska ju dit på torsdag." som den coola tjej jag är. Och sen när vi lagt på för filmen skulle börja deppade jag ihop för egentligen är jag motsatsen till cool. Jag vill också sitta där ju. Men på torsdag. På torsdag!

Idag var min semester slut och jag vandrade återigen omkring på jobbet med släpande steg. Men trots att jag var mer fysiskt utmattad än vad som överhuvudtaget borde vara tillåtet var det inte alls jobbigt att vara där! Jag hade nämligen sällskap av lillasyster på rasterna (hon började på mitt jobb idag, men på en annan avdelning!) och såklart av allrabästa Angelica. Tillsammans gjorde vi dagen kort och smärtfri, och inte blev det sämre av att vi lite oväntat fick ha pysselstuga i och med nya arbetsuppgifter! Tänk att man kunde tycka att det var så roligt att för omväxlings skull få spendera en timme med att tejpa fast kvitton på papper.

Annars är jag mitt uppe i högskolestressen, nu i veckan får vi antagningsbesked och sen börjar bostads-sökandet på allvar! Är nervös men samtidigt himla peppad faktiskt. Snart, snart händer något nytt i mitt liv efter alla dessa år av trampande på samma ställe. Resten av veckans dagar ska jag spendera med ett ihärdigt jobbande, att läsa Game of Thrones som Emil vänligt nog lånat ut till mig och såklart att spela tetris. Och se Harry Potter and the Deathly Hallows part 2. Så ni vet var ni har mig!

Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta utan ironisk framtoning, men Dunder 2011 visade sig bli den roligaste helgen sen jag vet inte när. Kanske till och med genom tiderna. Det fantastiska är att jag faktiskt inte kan komma på någonting med helgen som när allt kommer omkring var negativt. Skulle kunna skriva mer i detalj vad jag haft för mig, men det skulle nog ingen orka läsa och jag måste ju dessutom hålla fast vid mystiken också. Vi kan sammanfatta med att det var FUN FUN FUN FUN!

Det var slagsmål byar emellan på äkta landsbygdsvis, det var en vegetarian (jag) som köpte nio kebabtallrikar, det var släntar och det var skrubbsår jag inte har något minne av att ha fått och det var spontandansande utan musik mellan campingstugor. Det var klättrande på hustak och det var beslut med konsekvenser och det var tjejprat och det var känna-igen-varandra-från-internet och det var lögner och intriger. Det var ett par nylonstrumpbyxor jag gav bort till Rossöns förmodligen finaste tjej, det var avsparkade converse, det var ett två tre fanta och rosé, det var kladdiga köksgolv och besvikelser som förvandlas till något bra iallafall för stunden trots allt. Det var modiga hjärtan och ledsna hjärtan och bultande hjärtan och att vakna till kyrk-klockor och ändå inte känna sig frälst. Det var snurrigt och det var utkletad mascara och komplimanger att känna sig hemma fast man är fem mil hemifrån och har på tok för mycket att tänka på.