love is no big truth, driven by our genes we are simple selfish beings
De senaste dagarna har varit förvirrande och konstiga. Jag har pendlat mellan sorg och oro, mellan ilska och förtvivlan och mitt i allt det där har jag haft ögonblick av en typ av glädje jag faktiskt aldrig känt tidigare och får mig att le innan jag somnar.
AUF, Utöya och Norge finns i bakhuvudet hela tiden. Jag har inte ens orkat läsa artiklarna med ögonvittnes-skildringar än, jag tror jag skulle bryta ihop på riktigt om jag läste dem nu. Istället planerar jag manifestationer och följer nyhetsutvecklingen via Twitter. All omtanke som människor världen över visar för händelserna värmer mitt i allt det jobbiga, och jag är övertygad om att det för varje ond människa finns minst tusen goda.
Annars då? Jag har semester, jag guidar vårt japanska utbytesbarn runt Strömsunds alla sevärdheter, jag förbereder mig på Storsjöyran och SSUs förbundskongress, jag letar desperat efter boende i Umeå, jag låter livet fortgå som det brukar fast ändå inte. Ungefär så.
Kommentarer
Trackback
