lissmedmera

Igår fick jag uppleva något jag inte varit med om på åratal: Riktigt dålig pedagogik. Så dålig pedagogik att det resulterade i tårar och ont i magen hela vägen fram till jag skulle försöka somna på kvällen.

 

Jag läser just nu ett kursmoment som heter Produktion för tryckta medier och webb där vi som första uppgift skulle lära oss InDesign. Jag slet mitt hår. Jag vrålade i frustration. Jag trodde att jag aldrig skulle lära mig. Men plötsligt klickade det, och när det klickade var det fruktansvärt roligt. En mycket bra lärare guidade mig med stort tålamod genom marginaler och baslinjeraster och i slutet på förra veckan tittade jag på min skärm och utbrast i ett "Fan va snyggt. Jag är så jävla BRA. Jag och InDesign är en match made in heaven!"

 

Igår promenerade jag således rak i ryggen och skrev mitt namn på examinationslistan. Jag väntade glatt tills en lärare kom förbi för att godkänna mitt fantastiska arbete. Hen slängde en enda blick på mitt arbete och konstaterade: 

"Du är ju helt ute och cyklar. Vad har du ens hållit på med? Ingen kan väl titta på det här utan att få ont i ögonen". Sedan började hen ändra allt i min layout för att slutligen konstatera att jag inte var godkänd eftersom jag "inte kunde balansera" och inte hade en "blick för vad som ser bra ut". Sen gick hen och jag grät en skvätt över att känna mig så dålig.

 

Nu såhär ett dygn senare efter reflektioner över kaffe, en hel del klagande till mina klassisar och en ny blick på mitt arbete (som faktiskt ÄR rätt snyggt) förstår jag ju att det inte var jag som var dålig utan hen. Efter ett samtal med resten av klassen visade det sig att jag var långtifrån den enda som upplevt denna brutala brist på pedagogisk kunskap och vi kunde skicka vårt programråd för att klaga. Förhoppningsvis löser det något, men faktum kvarstår att en enda lärare lyckades att på bara sekunder döda all min kreativitet och vilja att lära mig mer.

 

Jag är ju 20 år och kan i de flesta fall ändå hantera såna här situationer relativt bra. Det kunde jag inte när jag var yngre. Inga barn kan hantera kritik när den tippar över till hån och personangrepp. Ändå är gårdagens situation misstänkt lik en rad upplevelser från min barndom. Jag hade till exempel en idrottslärare på lågstadiet som tyckte att jag ("hon den dåliga") skulle sitta på bänken under idrottslektionerna "för att inte vara i vägen för de andra". Samma idrottslärare tyckte att hen inte kunde skälla på mina klasskamrater när de tryckte ner mitt huvud under vattenytan på simlektionerna. Sålänge jag inte lärde mig simma var det ju inte deras fel, det var ju kul att se mig sprattla tyckte de andra. Jag lärde mig inte simma förrän jag var tretton, är fortfarande rädd för vatten och har aldrig varit  på en idrottslektion utan åtminstone en gnutta ångest. Åttaåriga Liss insåg nämligen inte, som tjugoåriga Liss nog hade gjort, att läraren i fråga var ett as rent ut sagt, utan trodde istället upp till vuxen ålder att hon var värdelös på idrott. 

 

En lärare ska inte bara lära ut. En lärare ska dessutom peppa, inspirera och hitta vägar fram till en ökad kunskap hos eleverna. Nu är ju både min idrottslärare på lågstadiet och min handledare på kursen jag läser nu extremfall när det kommer till dålig pedagogik, men jag tror att det är beklämmande vanligt att en lärare fokuserar mer på homogena resultat än varje individs personliga utveckling. Lyckligtvis finns det ju bra lärare också, rätt många till och med, men jag vill faktiskt att alla lärare ska vara bra. Eller, om det är för höga krav så vill jag i alla fall inte ha lärare som dödar elevers vilja att lära. Jag vill helt enkelt att lärare ska vara pedagoger.