lissmedmera

Idag satt jag precis som typ 300000 andra och hetsuppdaterade Antagningens hemsida för att få se hur det hade gått med den där högskoleansökan jag skickade i våras. Och även om jag egentligen var rätt säker på att jag hade det som krävdes var det något inom mig som skuttade av lycka när de där gröna versalerna lyste emot mig. "ANTAGEN". Ja kära hjärtanes.

Till hösten börjar jag således plugga journalistik på Umeå Universitet. Jag har ju velat bli journalist sen jag som åtta-åring klippte och klistrade ihop mina egna tidningar och sålde till mamma och pappa för en femma. När jag berättar för människor som känt mig väldigt länge att jag sökt in till journalistprogrammet har de lyst upp och sagt "men det har du ju alltid velat!". För ja. Det har jag alltid velat. Att det dessutom är möjligt för mig att bo kvar i Umeå känns bara som ett extra plus. Det känns som om jag hittat rätt nu. Fy fan vad bra det här kommer bli. 

Och ändå: Tänk om det är svårt? Tänk om jag inte alls är så duktig som jag ändå någonstans inbillar mig att jag är? Tänk ifall jag om 20 år sitter och publicerar sånadär annonser i lokaltidningarna som inte har nåt namn under sig och är på tre rader för att jag inte får något annat jobb? Jag vill ju förändra världen och åstadkomma något och skapa mig ett namn. Ungefär som alla andra som söker till journalistlinjer för att det är så glamouröst och man får träffa kändisar och allt vad det är. Okej, kanske inte riktigt, men det är klart jag har drömmar, och har man drömmar i den här branschen så att säga så gäller det att vara bäst. Inte hyfsat okej rätt duktig, utan bäst. Vad har jag gett mig in på egentligen?

Fast vet ni vad. Om jag så måste bli bäst för att lyckas så får jag väl se till att bli det då. Svårare än så är det väl inte. Typ. Huvudsaken är väl att jag vet att jag gör något jag vill göra. Nä, hörni. Vi ses väl på nån lokaltidningsredaktion (eller typ på riks-tv) inom kort framtid.