party with my pain
I helgen var det livat i Östersund, tro det eller ej. Det var nämligen dags för den årliga höjdpunkten för Östersundsbor och Jämtlänningar, hemvändarnas helg. Det var dags för Storsjöyran, eller Yran som benämningen på festivalen är i folkmun. Storheten i denna helg kan lättast märkas på det faktum att människor från hela Sverige faktiskt vallfärdat till Jämtlands enda stad för musikupplevelser alternativt en helg av fylla och minnesluckor och uppvaknanden i fel campingtält.
Som den fullblodsjamte jag faktiskt är befann jag mig naturligtvis i staden denna glittrande, spektakulära helg. (Okejdå, min mamma är från Tyskland och min pappa är första generationen jamte på hans sida, så egentligen kan man väl inte kalla mig för fullblodsjamte. Men, jag är född och uppvuxen här iallafall!). Sammanfattningsvis kan man väl säga att det var en helt okej helg. Jag fick ju trots allt se underbara, underbara Markus Krunegård (för andra gången, måste tilläggas!). Han är mannen i mitt liv från och med nu. Eller, nej förresten. Markus Krunegårds trummis är mannen i mitt liv. Annars kan man väl säga att Kent var den största besvikelsen sen jag insåg att Jultomten inte finns. Det enda bra med den spelningen var Mannen I Den Vita Hatten. Punkt.
Sen var det ju det här med Presidenten. Republiken Jämtland är mitt hem. Här trivs jag. Under alla mina år på yran har jag stått i en jättelik massa av människor och skrikit JAMT OCH STANDUT tills rösten inte bar längre, viftat frenetiskt med Jämtlands-pappersflaggor och mer eller mindre gått ner på knä för vår eminente president Evert Ljusberg. Igårkväll när det årliga talet till folket gick av stapeln var min enda tanke: "Jaha?"". Sen funderade jag över vad alla icke-jämtlänningar skulle tycka om oss. Efter ca. 2 sekunders funderande insåg jag att de antagligen betraktade oss som fullständigt störda. Efter ytterligare funderingar konstaterade jag att så faktiskt var fallet. Jag är alltså härmed inte längre lokalpatriot gällande vår republik. Stor dag, indeed. Men, trots min nyfunnet negativa inställning till Republiken måste jag ändå säga att jag fortfarande tycker att Jämtlands-sången ska sjungas på jamska. Och jag vägrar minsann lära mig de svenska verserna. Det är ju som om vi skulle sjunga svenska nationalsången på typ norska. Inte häftigt alltså. Nä, huvva!
Nu återgår jag till mitt packauppväska-packanyväska-bestyr. Imorgon åker jag till Huvudstaden och sen vidare till Strömstad, va! Ska bara hitta peppen någonstans inom mig också, så blir det här hur bra som helst!
Som den fullblodsjamte jag faktiskt är befann jag mig naturligtvis i staden denna glittrande, spektakulära helg. (Okejdå, min mamma är från Tyskland och min pappa är första generationen jamte på hans sida, så egentligen kan man väl inte kalla mig för fullblodsjamte. Men, jag är född och uppvuxen här iallafall!). Sammanfattningsvis kan man väl säga att det var en helt okej helg. Jag fick ju trots allt se underbara, underbara Markus Krunegård (för andra gången, måste tilläggas!). Han är mannen i mitt liv från och med nu. Eller, nej förresten. Markus Krunegårds trummis är mannen i mitt liv. Annars kan man väl säga att Kent var den största besvikelsen sen jag insåg att Jultomten inte finns. Det enda bra med den spelningen var Mannen I Den Vita Hatten. Punkt.
Sen var det ju det här med Presidenten. Republiken Jämtland är mitt hem. Här trivs jag. Under alla mina år på yran har jag stått i en jättelik massa av människor och skrikit JAMT OCH STANDUT tills rösten inte bar längre, viftat frenetiskt med Jämtlands-pappersflaggor och mer eller mindre gått ner på knä för vår eminente president Evert Ljusberg. Igårkväll när det årliga talet till folket gick av stapeln var min enda tanke: "Jaha?"". Sen funderade jag över vad alla icke-jämtlänningar skulle tycka om oss. Efter ca. 2 sekunders funderande insåg jag att de antagligen betraktade oss som fullständigt störda. Efter ytterligare funderingar konstaterade jag att så faktiskt var fallet. Jag är alltså härmed inte längre lokalpatriot gällande vår republik. Stor dag, indeed. Men, trots min nyfunnet negativa inställning till Republiken måste jag ändå säga att jag fortfarande tycker att Jämtlands-sången ska sjungas på jamska. Och jag vägrar minsann lära mig de svenska verserna. Det är ju som om vi skulle sjunga svenska nationalsången på typ norska. Inte häftigt alltså. Nä, huvva!
Nu återgår jag till mitt packauppväska-packanyväska-bestyr. Imorgon åker jag till Huvudstaden och sen vidare till Strömstad, va! Ska bara hitta peppen någonstans inom mig också, så blir det här hur bra som helst!
Kommentarer
Postat av: Rosita
Ahh, förstår inte grejen med Kent. De var ju bra! Kanske möjligtvis eventuellt inte lika bra som för två år sedan, men de är bra. åh.
Jag gillar det du skrev om Jämtlandssången, Pålle sa nämligen EXAKT samma sak! haha :D
Postat av: Lisa
Va bra, Liss! Då är vi minst två som bara sjunger på jamska! Urdåligt av en egen republik att köra "nationalsången" på ett annat språk!
Fel med texten på storbildsskärm för dem som inte kan????
Kram från gammfröken
Trackback
