all I know is: There's something new this year
Om precis ett dygn från nu har klockan sedan en timme tillbaka sisådär slagit över till 2011. Helt sjukt. Vad hände med det här året egentligen?! Särskilt den här hösten, jag började ju precis trean? Och hur är det ens möjligt att det här är den sista natten på hela 2010 jag sitter här vid bloggen och slänger ur mig kryptiska ord om vilket problem det nu kan tänkas vara jag har för tillfället?
Jag hade stora förhoppningar på 2010, det ska erkännas. Vissa förhoppningar slog in, vissa inte. Av de som inte gjorde det finns vissa kvar, även om de flesta runnit ut i sanden så att säga. Till 2011 hoppas jag hursomhelst på helt andra saker än jag gjorde för i år. Delvis. (Och även om ett sekel går så ska jag alltid vänta på vår tur.)
Hursomhelst. Gott nytt år, va!
2010-Fjärde kvartalet
Första oktober fyllde jag 18, och räknades plötsligt enligt lagen som vuxen. Mina bästa vänner tog sig ut till Strand och förtärde tårta och godis. Dagen därpå hann jag med både en mysig musikcafé-spelning med min käraste Angelica och att gå på krogen med Malin.
Skoldagarna var hyfsat lugna, och garanterat mysiga. Vi musik-treor fick agera ljus- och ljud-tekniker till tvåornas alla uppträdanden, vilket mer eller mindre innebar att jag, Lotta, Angelica och Pontus bland annat spenderade en hel torsdag med att släpa lampor, sätta upp mickar och dra sladdar i aulan. Dessutom fick vi springa mellan Gula och skolan och släpa ännu mer saker. På vår lediga tid. Så är det att gå estet!
Skoldagarna var hyfsat lugna, och garanterat mysiga. Vi musik-treor fick agera ljus- och ljud-tekniker till tvåornas alla uppträdanden, vilket mer eller mindre innebar att jag, Lotta, Angelica och Pontus bland annat spenderade en hel torsdag med att släpa lampor, sätta upp mickar och dra sladdar i aulan. Dessutom fick vi springa mellan Gula och skolan och släpa ännu mer saker. På vår lediga tid. Så är det att gå estet!
Jag var i Östersund mycket, hängde med både min lillasyster och min girlfriend Emmy. Jag var och fikade minst två gånger i veckan. Jag följde Idol slaviskt och som vanligt kom Julia och Norah varje söndag förbi Strand och kollade på Gossip Girl. Jag firade världens bästa Jennys 20-årsdag med att ha Pokémon-maskerad ute i skogen utanför Dorotea. En så rolig kväll! Dessutom hade jag prao på mellanstadiet, och fick bli lite chockad över hur oartiga barn nu för tiden är.
Slutet av oktober blev kaoz, minst sagt, efter en lite urspårad fest och massvis av förvirrade hjärtan. (För en gångs skull dock inte mitt eget. Efterskalven från det märks fortfarande, skulle jag vilja påstå, och lär väl göra det ett tag framöver också.
Jag lyssnade på Håkan Hellströms nya och fastnade allra mest för Shelley.
Rätt vad det var hade det blivit november. Jag hade lov, och åkte till Backe en kväll för att sitta i ett förråd och kolla på första säsongen av How I Met Your Mother, trots att jag två dagar tidigare sett exakt samma avsnitt på filmkväll hos Angelica med henne och Tess. (Vi tre tjejer plus Angelicas karl konsumerade även en årsförbrukning av glass och cocktailfrukter- något av det godaste jag vet.)
Första helgen i november var det Halloween-firande som stod på schemat i Strömsund. Jag och min bästavän Julia var (såklart) kvällens snyggaste, och hade en himlans rolig kväll i vimlet. Jag och min människa, min soulmate Emmy åkte till Stockholm helgen därpå. Vi hängde lite på stan och så, men det vi var där för var för att se Håkan Hellström på Hovet. Det var en helt otrolig konsert, riktigt riktigt bra, men efter den legendariska Way Out West-spelningen kan nog inget bli lika magiskt igen. Magiskt, men tragiskt kanske.
Jag var kanske mer Harry Potter-insnöad än någonsin förut i samband med den stundande premiären av HP7:1. Jag och Jonna var på premiären i Östersund, och jag fullkomligt älskade filmen. Sen fick Östersundarna plötsligt parasiter i sitt kommunala dricksvatten. Karma strikes, så att säga!
Jag gjorde en skitbra spellista, och blev dessutom lite smått besatt av den här låten.
Det är fortfarande en dag kvar av december, och så mycket att säga om månaden i fråga finns egentligen inte heller. På skolan var det stressigt som bara den, bland annat blev det en himla massa ljudteknikande, manusskrivande och sena nätter med gehörs- och musik-läran.
Jag umgicks med Julia och Norah en hel del, men träffade å andra sidan Emmy på tok för lite. Julia fyllde 20, och jag åkte till henne och kollade på Glee och grattade henne. Dessutom hade vi lite av en family-gathering och åt hemlagad pizza en himla mysig, och kall, kväll.
Sen for jag till Lappland lite mystiskt sådär och bodde där i en och en halv vecka, vilket förmodligen var de tråkigaste dagarna på hela året. Jag kom hem lagom till julhelgen. Julafton var så fruktansvärt mysig, den bästa på flera år faktiskt. Juldagen var den roligaste kvällen jag haft sen Dunder, mycket tack vare sällskapet bestående av Linn och Rosita. På annandagen hade vi "glögg-mingel" här hemma i Strand, och jag, Jonna, Norah och Julia hann avverka alla samtalsämnen som är värda att tas upp och mer därtill.
The Pacific
Igår visade de första avsnittet av The Pacific på SVT1! Jag är redan fast. Jag älskade Band of Brothers, "Säsong 1", kan den väl kallas. Det tog dock ett tag innan jag verkligen fastnade för BoB, innan jag hade greppat karaktärerna och så. Jag gillar dock redan The Pacific starkt, man fick se lite personlighetsdrag och intriger redan i första avsnittet, och handlingen var inte lika rörig som i första avsnittet av Band of Brothers!
Onsdagar, 21.00, SVT1!
mellandagsrea
Trots att det ekar mer i mitt bankkonto än i en ödelagd gammal fabrikslokal åkte jag med mina sistahs (både biologiska, i Jonnas fall, och symboliska, i Julia och Norahs fall) till Parasite City för en dag av äkta kvalitets-shopping!
Lunch på Wedemarks
bakpotatis med fetaost-röra, gott gott.
Julia och jag
le shopping! (Kan ju kanske nämnas att inte alla påsar är mina. Hehe.)
2010- Tredje kvartalet
Juli inleddes med marknad i Backe. Sol och värme och tältande på en kompis föredettas kompis gårdsplan. Ena halvan av kvällen var Tommy-Gun på repeat och roligt, roligt, andra halvan var Sveriges bästa människor och en kväll då ödet väl knappast var på min sida. Jag kom hem dagen därpå med lite smått ont i huvudet, desto mer ont i hjärtat och fler myggbett än jag någonsin hade kunnat föreställa mig att en person kan få på en kväll.
Jag jobbade åt landstinget och spenderade dagarna i hälsocentralens korridorer, putsade en himla massa fönster och städade kontor. Sen blev det helg igen, och inte vilken helg som helst heller. Nej, det var dags för eventet som ligger alla Strömsundsbor lite extra nära hjärtat, tre julikvällar varje år som i Strömsund är heligare än julhelgen, påskhelgen och midsommar tillsammans. Det var dags för dundermarknaden. Och vad kan man säga om den egentligen? Jag väl rätt kul från och till iallafall, på samma vis som jag från och till helst hade gått och slängt mig ner från Vattudalsbron. Metaforiskt talat, alltså.
Jag jobbade åt landstinget och spenderade dagarna i hälsocentralens korridorer, putsade en himla massa fönster och städade kontor. Sen blev det helg igen, och inte vilken helg som helst heller. Nej, det var dags för eventet som ligger alla Strömsundsbor lite extra nära hjärtat, tre julikvällar varje år som i Strömsund är heligare än julhelgen, påskhelgen och midsommar tillsammans. Det var dags för dundermarknaden. Och vad kan man säga om den egentligen? Jag väl rätt kul från och till iallafall, på samma vis som jag från och till helst hade gått och slängt mig ner från Vattudalsbron. Metaforiskt talat, alltså.
Min anställning på landstinget tog slut, men inte betydde det att jag blev ledig, nej nej! Istället spenderade jag dagarna med att sortera fakturor, något jag gjorde varje vardag jag var hemma, mellan åtta och halv fem resten av sommaren. Efter Dunderhelgen hade jag ju som egentligen bestämt mig för att det fick vara nog med firande för resten av året för min del. Fast helgen därpå hade ju Moa fyllt arton, så mina planer gick som i kras. Det var en mystisk, men allt som allt rätt rolig kväll hursomhelst.
Jag lyssnade på det här, och eftersom jag tydligen inte tyckte att radio gjorde det så det räckte spelade jag dessutom sönder Dancing on my own. (och om kvällarna lyssnade jag på den här listan och deppade.)
Första helgen i augusti innebär sedan några år tillbaka för mig automatiskt Yran. Så även i år. Höjdpunkten blev Markus Krunegårds spelning, trots ösregn och stelfrusna fingrar och söndertryckta revben mot stängslet. Söndertryckta revben fick jag även på The Ark, medan jag grät med i It Takes a Fool to Remain Sane och Calleth you, Cometh I. Kent blev en stor besvikelse, och jag har sedan den katastrofala spelningen mer eller mindre svikit mina idoler från yngre tonåren. Jag missade Lars Winnerbäck, bröt ihop inne på McDonalds och sprang runt halva Östersund mitt i natten för att en viss vän glömt bort vart han parkerat bilen. Man kan väl sammanfatta helgen som godkänd.
Sen tog jag mitt pick och pack och for till västkusten (Strömstad närmare bestämt) en vecka på ssu:s valläger. 27 timmars resa, med tiden vi hängde på T-Centralen (det värsta stället jag vet i hela världen), men vi höll humöret uppe! Tanken var att vi skulle sova i tält, men kombinationen ihärdigt regn och potatisåker ledde till att vi bokstavligt talat sov i lersörja istället. Efter att vi grävt en vallgrav och byggt ett regnskydd av presenningar fick dock även vårt Camp Jemtlandica en rätt mysig touch, och övriga distrikt drogs dit som malar mot lampljus. Trots misären var det väl rätt kul ändå, trots konsekvenser jag väl knappast hade kunnat ana.
Jag hann bara sova hemma en natt i min mjuka sköna säng innan jag fick packa en ny väska (eller, samma väska, fast med nytt innehåll) och på nytt åkte till västkusten! Dock var det Göteborg som besöktes den här gången, och inte med vilka som helst för att göra inget särskilt. Nej, jag, Emmy och Rosita var där för att gå på Way Out West! Det var, trots tre trötta och omtumlade tjejer, värt varenda öre och varenda orosmoln, bara för de där fantastiska sekunderna av den bästa konsert jag varit på, allsången på Vi Två, 17 År och bildandet av vårt gangsta-gäng.
Jag jobbade sista veckorna av lovet (min lediga vecka var den jag var i Strömstad.), sen var det plötsligt dags att börja skolan igen. Min lillasyster (LILLA-syster) flyttade hemifrån till gangsta town och det var plötsligt himla tyst hemma och inga parfym-moln som täckte hela övervåningen. Efter två dagar i trean var jag redan inne i rutinerna, och dagarna var plötsligt himla lika varandra.
Jag lyssnade på Håkan. Punkt. (okejdå. Mycket Mumford and Sons också. Och Shout Out Louds. Och Joel Alme, omöjligt att inte göra det i campet.)
Plötsligt var det september, och september innebär höst. Jaja. Om det hände nåt spännande? Nej, inte direkt. Jag och Emmy spenderade våra håltimmar med att dricka kaffe och stalka 94:or. Jag repade med Angelica en hel del. Jag var i Backe en kväll och kollade på anime, utan att frälsas direkt. Vår skola blev bombhotad, men det var tydligen ett falskt alarm. No shit.
Jag hjälpte till så gott jag kunde med valrörelsen, var i Östersund ett par gånger för att kampanja, och hoppades på regeringsskifte. Var på valvaka på valdagen, och kunde snart konstatera att förutom i mina egna trakter gick det minsann åt pipsvängen. Sånt som händer. Vad som inte borde ha hänt var dock SD:s intågande i riksdagen, det är minsann betydligt mer oroande än att det inte blev en rödgrön regering. Helgen efter valet var jag dock i Östersund igen, och hade en fruktansvärt rolig kväll tillsammans med SSU-arna. Lite plåster på såren, sådär, åtminstone för stunden.
Jag blev lite smått besatt av Edward Sharpe & The Magnetic Zeros, annars var det The National och Foo Fighters för hela slanten, och när jag var på det humöret även min september-lista.
I've tried to fight it and I've tried to deny it. And I can't.
don't know why I'm still afraid, if you weren't real I would make you up.
Jag är så fruktansvärt seg idag. Både min ömma moder och söta lilla lillasyster har redan påstått att det är en konsekvens av gårdagens intag av vin. Detta har jag dock bestämt dementerat. Tänkte hursomhelst ge er en liten glimt in i vårt julfirande, såhär innan jag bänkar mig framför TV:n med la familia.
men kom då, jag är ju här och väntar på dig. (inget jag vill ha igen, men den där jackan, den där vägen, korpars skri i bakgrunden när allting börjar om igen.)
2010- Andra kvartalet
April gjorde sitt intågande med nationella prov, andra prov, inlämningar, redovisningar, tal och diskussionsuppgifter. Skolarbetet tog upp ungefär all tid som inte spenderades åt SSU-kurser och, ännu viktigare, repande med Angelica och Lotta. Vi sågs nämligen minst en gång i veckan och tränade in låtar för fullt, för att sedan spela upp dessa vid några tillfällen, varav det mest lyckade var som "förband" till våra vänner Per och Ida som spelade på Saga. En annan ljuspunkt varje vecka var våra drama-lektioner, två timmar varje torsdag som tog mig en bra bit på vägen till nya tankar om saker och ting.
Jag har aldrig gillat april egentligen, det är en månad av slask och grått. Men våren kom till slut, till och med hit, och den absolut finaste "första vårdagen" spenderades med en oväntad håltimme en tisdageftermiddag ute på skolgården med solen i ögonen och fina vänner!
April avslutades sedan på ett exemplariskt sett med den regnigaste valborgsmässoafton mina artonåriga ögon skådat. Jag, Tess och Frida samlades hos Angelica med hennes kattungar, fick finbesök från Backes elit och såg det filmiska mästerverket The Ninja Mission.
Mars och april fick dela spellista, men annars lyssnade jag nästan konstant på Soul Meets Body och en himla massa Hello Saferide.
Det började bli sommar, och min motivation till saker så som "Skolarbete" var väl inte på toppdirekt. Jag bråkade med Matte B och exponentialfunktioner tills jag bröt ihop och insåg att jag inte skulle klara det. Vilket jag inte gjorde heller, och drog på mig mitt första icke godkända prov sen...någonsin egentligen. Det gav mig inte mer motivation, och trots ett utgångsbetyg i Matte B har jag fortfarande ett häfte med kompletteringsuppgifter liggande någonstans.
Nästan det viktigaste (eller förresten, inte nästan. Absolut det viktigaste!) som hände i hela maj var att jag "fick tillbaka" min människa, min finaste, den allra närmaste jag har. Plötsligt en dag bestämde sig Emmy för att följa med mig och en av mina andra allra-bästa, Norah, på musikcafé. Efter ett långt och rörigt samtal och en promenad genom försommar-Strömsund var vi plötsligt tillbaka hos varandra igen.
En av de bästa maj-kvällarna var när vi lite spontant mötte upp på sibylla och vandrade runt kajen, gungade, och njöt av den allra första sommarkvällen.
Jag gjorde en lista för maj och juni, men egentligen lyssnade jag bara på The Braverys Above and Below. Så många gånger att jag vid det här laget känner den låten bättre än jag känner mig själv.
Sen blev det juni, min hatkärleks-månad. Skolan var egentligen bara ett tidsfördriv sådär sista två veckorna, och solkatterna i korridorerna påminde om att mitt allra sista sommarlov stod för dörren. Jag gick ut tvåan och spelade och sjöng för en fullsatt kyrka. (Där trodde jag förresten att jag var nervös, men det var inget emot dagarna som följde.). Första kvällen på mitt sista sommarlov spenderades med i stort sett hela Hjalmar Strömerskolans tvåor på en stor gräsmatta sådär när livet är som bäst.
Mina vänner i trean tog studenten, och jag stod där med ett hål av avundsjuka i magen när jag såg esteterna springa ut från skolan med den mörklila flaggan i luften. Jag firade med treorna på kvällen, och firade med besked minsann. Den mest förvirrande kvällen i mitt liv, måhända. Morgonen därpå var det en, en aning ljuskänslig, tjej som såg sin fina lillasyster gå ut nian i en blommig klänning.
Annars var juni en såndär underlig, rolig, skrämmande och snurrig månad. Jag var i Pilgrimstad några dagar och lärde mig säkert något, och hade kul om inte annat. Jag var i Backe på sommarens soligaste dag, med det bästa gänget i Ångermanland. Julia kom hem från Australien, och min bästa vän befann sig äntligen här hemma igen. Jag åkte på en spontantur till Junsele fram och tillbaks efter många omvägar en kväll vid tio-snåret sådär, och var hemma på morgonen nån gång efter att ha åkt bil en hel natt. På midsommarafton kom Julia och Norah på besök i Strand och det var en såndär rolig kväll som det bara måste bli med dem. Dessutom fick jag lite från ingenstans ett stipendium i slutet av månaden, och åkte på skrivarkurs en vecka.
Dom kallar oss esteter.
Jag fortsatte lyssna på maj och juni-listan, blandat med en himla massa Robyn.
We don't sleep when the sun goes down. We don't waste no precious time!
Igår vankades det festligheter nere på samhället. Strömsunds extraordinära och händelserika krogliv skulle utforskas! Juldagen, hemvändarkväll. Mycket folk på Folkets Hus. Golv klibbiga av både flaskinnehåll och maginnehåll. Lite slagsmål och poliser som drog folk ifrån varandra. Strömsund i dess rätta natur med andra ord!
Tack vare Rosita och Linn hade jag en himla bra kväll faktiskt! Jag umgicks med folk jag aldrig trodde jag skulle umgås med, pratade med folk jag aldrig trodde jag skulle prata med och blev hälsad på av människor som tydligen visste vem jag var. Som sagt, en himla trevlig kväll!
Tack vare Rosita och Linn hade jag en himla bra kväll faktiskt! Jag umgicks med folk jag aldrig trodde jag skulle umgås med, pratade med folk jag aldrig trodde jag skulle prata med och blev hälsad på av människor som tydligen visste vem jag var. Som sagt, en himla trevlig kväll!
2010 - Första kvartalet.
2010 för mig inleddes med fyrverkerier, skålande och lyckönskningar mitt bland en massa tegelhus i Norra Tyskland. Jag stannade i det snöigaste Luthe i mannaminne några dagar in på det nya året, innan jag åkte alla milen hem till Strand för att hitta ett hus med igenfrusna vattenledningar.
Januari fortsatte vara den ungefär kallaste månaden jag upplevt. Termometern kröp under 30-strecket varje dag, men jag klagade inte eftersom detta gav mig tillfälle att krypa ihop inne i värmen. Jag tog beslutet att stänga ner min gamla blogg som jag haft i flera år, och startade denna, som därefter blev den blogg jag haft som är pendlar på precis lagom nivå mellan personlig och privat.
Vårterminen 2010 inleddes på det mest intensiva sätt med både skola och jobb och inlämningar och läxor och redovisningar och allt vad det kan vara. Det var jordbävning i Haiti, och plötsligt brydde sig hela västvärlden om att människorna i Haiti behövde hjälp. För det behövde de ju inte innan jordbävningen liksom.
Jag lyssnade på det här. En massa Fleet Foxes, KOC och Babyshambles.
Det blev inte varmare bara för att det blev februari. Jag gjorde en kraftansträngning i skolan och lärde mig allt om beteendepsykologi, 60-talets ungdomskultur och byggde upp ett rätt imponerande ordförråd på latin. Jag var på SSU-kurs i Pilgrimstad och blev därpå engagerad politiskt ännu mer än tidigare. Jag tog beslutet att bli vegetarian, och fick på det viset en helt ny livsstil. Jag vände, kopierade och stämplade papper på jobbet.
Jag gav upp mitt sedan några månader ihärdiga farmville-spelande och fann plötsligt mig själv ha betydligt mer tid till annat. Därför umgicks och spelade jag med Angelica en hel del, jag var iväg och åkte slalom några gånger och pluggade förmodligen en hel del också.
Mars inleds varje år med att min lillasyster fyller år, i år var det hennes sweet sixteen. Familjen var på sportlovssemester i fjällen, vädret var hemskt och det blev således inte alls så mycket slalomåkande som jag kanske hade velat. Dessutom åkte jag på distriktsårskonferens för SSU Jämtland, och var på flera filmkvällar.
Mars bestod dock till allra största delen av ett ihärdigt, energikrävande, tröttsamt, men dessutom fruktansvärt roligt arbete med musikalen. Min klass och ES3 satte upp Stevensons Skattkammarön, och vi allihop (nåja) jobbade som djur med att hacka frigolit, plugga in repliker, sy kostymer och måla kulisser. Resultatet blev inte mindre än åtta föreställningar på Saga i Strömsund under en intensiv vecka. Musikalen är utan tvekan det roligaste vi gjort på estet, och förmodligen något av det roligaste jag överhuvudtaget gjort också!
Hela mars gick jag och nynnade på 'Eat, drink and let's be merry', men jag lyssnade dessutom på det här.
ge mig trettio grader kallt, tomtar överallt och en skog av gröna granar
Det är jul, och det är jul med besked minsann! Trettio grader kallt, gnistrande, knakande snö och skrålande julmusik. Till och med här hemma i Strand har julefriden infunnit sig, granen är klädd, maten förberedd och till och med de mest dolda skrymslena putsade från damm.
Jag har inte haft någon julkänsla på flera år, men nu såhär dan före dopparedan känner jag det där välbekanta varma pirrandet i magen. Imorgon är det julafton!
GOD JUL, VA!
there's still time to change the road you're on
Idag var jag och åt på något så flashigt som en "vägkrog". Eftersom jag inte hittade något som passade mig på menyn frågade jag i kassan efter något vegetariskt.
"Vi kan göra en salladstallrik."
"Vi kan göra en salladstallrik."
Det lät bra tyckte jag. Tills jag fick min salladstallrik bestående av: Isbergssallad, tomater, gurka, ananas, skinka, kyckling, räkor och världens berg av ost.
Okej. Sen när är skinka, kyckling och räkor vegetariskt?! En sallad är väl för guds skull inte vegetarisk bara för att det är en sallad? Och, newsflash, döda djur är INTE vegetariska!
Det var väl allt jag tänkte säga egentligen.
if you're for real and not pretend, then I guess you can hang with me
Jag har länge förundrats över ordlistan i min mobiltelefon. De flesta håller nog med mig om att T9 inte alltid följer vad vi kan anse vara det svenska språket ens, men jag börjar undra om inte min mobil är ett extremfall. För att ni ska förstå vad jag menar:
Ord som finns inlagda i min mobil:
"Körkaralalgnmuglantatilamagtlant"
"Belgvkiralvinlagisjundalialnndll"
"Ukrkolivjandlakiakodliujaelins"
"Jurijukadnkivalofökh"
och min favorit "bjurilyanefededdedhuklakltttshleddededdededde"
Ord som inte finns inlagda i min mobil:
"Hallon"
"Köra"
"Tandläkare"
"Ansökan"
"Hjärta"
Ni ser ju. Vart finns logiken?!
a local headline of sorrow
30: Ett sista ögonblick
Den här evighetslistan har efter många många ord nått sitt slut. Fast 'Ett sista ögonblick' ska jag dela med er av, minsann. Det viktigaste och tydligaste och konstigaste och mest hjärtskärande ögonblicket. Slår på min kryptiska sida.
Okej. Världens kallaste vinterdag när jag gick första året på gymnasiet lyste en scen helt röd och mina ögon förtrollades och jag behövde aldrig mer bekymra mig över vart mitt hjärta skulle ta vägen. Men det där ögonblicket då jag verkligen till fullo förstod det inträffade inte förrän ett år och sju månader senare, efter på tok för långa blickar och på tok för mycket tysthet. Ögonblicket var ett torg, och det var ett hjärta som pumpade blod i förgiftade ådror och orden som gick som ett mantra genom mitt huvud de efterföljande veckorna, tills de slogs ner i marken med en kraft som skulle kunna flytta på själva jordens fundament. Sekunderna av den totala oförståelsen som förvandlas till ren och skär lycka (trots tårarna i ögonvrån) är något jag tänker tillbaka till på sena, ensamma kvällar och önskar mig själv tillbaka till. Sekunderna då ingenting annat i hela världen spelade någon roll, eftersom allt i hela världen bestod av just det ögonblicket.
Okej. Världens kallaste vinterdag när jag gick första året på gymnasiet lyste en scen helt röd och mina ögon förtrollades och jag behövde aldrig mer bekymra mig över vart mitt hjärta skulle ta vägen. Men det där ögonblicket då jag verkligen till fullo förstod det inträffade inte förrän ett år och sju månader senare, efter på tok för långa blickar och på tok för mycket tysthet. Ögonblicket var ett torg, och det var ett hjärta som pumpade blod i förgiftade ådror och orden som gick som ett mantra genom mitt huvud de efterföljande veckorna, tills de slogs ner i marken med en kraft som skulle kunna flytta på själva jordens fundament. Sekunderna av den totala oförståelsen som förvandlas till ren och skär lycka (trots tårarna i ögonvrån) är något jag tänker tillbaka till på sena, ensamma kvällar och önskar mig själv tillbaka till. Sekunderna då ingenting annat i hela världen spelade någon roll, eftersom allt i hela världen bestod av just det ögonblicket.
Allt som hände efteråt var världens mest invecklade karusell, men det hör inte till historien. Det viktiga var ögonblicket.
Så. Slut på listan, over and out, nu får jag hitta på något nytt att blogga om!
29: Mina ambitioner
Oj. OJ! Det här är något jag inte får plats med i ett blogginlägg. Mina ambitioner...hjälp, vart ska jag börja?
Så länge jag kan minnas har jag alltid siktat mot toppen i allt jag gör. Allt. Oavsett om jag egentligen borde. Oavsett om det egentligen är bra för mig. Oavsett om jag egentligen kan nå dit. Sån är jag, har jag inte lyckats till max är det i mina egna ögon ett misslyckande. Men ingen kan klara ALLT, det vet jag ju. Det är där prestationsångesten kommer in och spökar och ropar:
"Finns alltid där för alla!"
"Gör alltid allt alla ber dig om!"
"Svik inte!"
"Ha alltid alla rätt!"
"Ansträng dig alltid till max!"
"MISSLYCKAS INTE!"
Såklart har inte det här lett till bara gott. Såklart innebär inte det här att jag faktiskt alltid har presterat efter mina mål. Självklart inte.
Mina ambitioner är att alltid klara allt jag får för mig att klara. Oavsett om det är att få högsta betyg på matteprovet eller förändra världen för någon. Jag har extremt svårt att hantera mina egna misslyckanden, och dessutom extremt svårt att inse när jag inte misslyckats.
Det blir bättre. Numera kan jag till och med vara stolt över mig själv ibland när jag gjort något bra. Det kanske låter självklart, men för mig är det en stor grej. Och just nu finns det med på min lista över ambitioner att sänka mina krav lite. Vi får se om jag lyckas eller misslyckas!
28: Det här saknar jag
Oj. Svåraste temat på listan hittills tror jag. Jag saknar mycket, faktiskt. Samtidigt som jag inte vet om det är något jag verkligen, verkligen saknar.
Människor. Vänner som försvunnit, både bokstavligt talat försvunnit spårlöst, och sådana som bara försvunnit ur mitt liv. Som en gång var viktiga men som nu bara är namn som nämns i olika sammanhang men man egentligen inte har något att göra med. Människor som inte lever längre såklart. Och vänner och släkt som bor långt härifrån och jag sällan träffar.
Människor. Vänner som försvunnit, både bokstavligt talat försvunnit spårlöst, och sådana som bara försvunnit ur mitt liv. Som en gång var viktiga men som nu bara är namn som nämns i olika sammanhang men man egentligen inte har något att göra med. Människor som inte lever längre såklart. Och vänner och släkt som bor långt härifrån och jag sällan träffar.
Jag saknar ibland, väldigt sällan, gamla tider. Högstadiet kan jag ibland få små, väldigt små, sting av saknad till. Första året i gymnasiet likaså. Sista månaden på tvåan har jag nu i decemberkylan sett tillbaka till mycket, och önskat mig tillbaka till nåt så fruktansvärt. För att inte tala om barndomen, åren innan relationer av alla dess slag blev komplicerade.
Egentligen brukar jag tänka att jag inte saknar säkert mycket alls. För det gör jag inte. Saknad är ett sånt där uttryck jag har lite svårt att greppa, något man ibland tar lite lätt på tror jag. En sak är dock säker, säger jag att jag saknar något eller någon, då gör jag verkligen det.
27: Min favoritplats
Skulle jag välja en enda plats att stanna på resten av livet så skulle det väl kanske inte vara hemma. Har känslan av att jag skulle klättra på väggarna av rastlöshet till slut. Dock är det absolut den plats här i världen som är min favoritplats! Fina fina Strand, lägdorna (som jag alltid tjatar om), sjön, våran bryggplats. Hängmattan bakom lekstugan de där sommardagarna då björkarna ovanför bildar välbehövlig skugga. Att grilla ute i trädgården. Att sitta nere vid vindskyddet vid sjön en solig vårvinterdag då luften är som friskast och allas kinder är rosiga. Höga, klara vinterdagar då snön glittrar som om det gällde livet på träden mot en lysande blå himmel. Strand, hemma hos oss är min favoritplats!
Fast jag har fler ställen också, som jag hittat och sparat på, nästan som små burkar i minnet, att glänta på locket till när jag känner mig ensam. Sånadär smultronställen ni vet, små krypin som kan få världen att kännas bättre. Balkongen vid gula, de sista dagarna innan sommarlovet. Världens tryggaste trädgård i Luthe i Tyskland. Den där lilla parken i Paris där vi hade picknick. Mina kojor. Solvarma asfaltsgator i det mysigaste samhället norr om Kapstaden.
26: Mina rädslor
Förutom rädslor som att förlora människor som står mig nära, rädslan att inte räcka till och rädslan att göra någon besviken är jag egentligen bara rädd för en sak: Att vara under vattenytan. Det har sina, fullkomligt logiska och ytterst rationella, förklaringar.
Jag var inte ett särskilt populärt barn på låg- och mellan-stadiet, något som tog sig uttryck i diverse olika former. Bland annat ansåg mina klasskamrater att det var ytterst roande att trycka ner mitt huvud under vattenytan när vi hade simning på skolan. Det gjorde de nämligen varenda gång. Jag minns att jag berättade det för min dåvarande idrottslärare. Han tyckte att jag överdrev och de bara lekte. Det var väl inte så farligt liksom. Han såg aldrig något samband mellan detta och det faktum att jag inte lärde mig simma förrän jag var nio. Åtgärderna för att lära mig var att tvinga mig ha simlektioner oftare. Som ni kanske förstår är min nuvarande inställning till simning inte den mest positiva.
Jag var inte ett särskilt populärt barn på låg- och mellan-stadiet, något som tog sig uttryck i diverse olika former. Bland annat ansåg mina klasskamrater att det var ytterst roande att trycka ner mitt huvud under vattenytan när vi hade simning på skolan. Det gjorde de nämligen varenda gång. Jag minns att jag berättade det för min dåvarande idrottslärare. Han tyckte att jag överdrev och de bara lekte. Det var väl inte så farligt liksom. Han såg aldrig något samband mellan detta och det faktum att jag inte lärde mig simma förrän jag var nio. Åtgärderna för att lära mig var att tvinga mig ha simlektioner oftare. Som ni kanske förstår är min nuvarande inställning till simning inte den mest positiva.
Jag lärde mig som sagt att simma till slut, men det där med att vara under vattenytan går bara inte. Jag får panik. Varenda gång jag dyker under får jag på riktigt känslan av att jag aldrig kommer befinna mig ovanför vattenytan igen. Jag har lärt mig tackla min rädsla när jag simmar i sjön, men med klorvatten omkring mig, och allra allra mest i Strömsunds simhall går det bara inte.
Inte förrän i åttan ungefär insåg jag att jag hade fullgoda skäl att strunta i simundervisningen och slapp gå dit varannan vecka och utstå nittio minuters plåga. Som det är nu får jag väl helt enkelt hoppas att jag aldrig hamnar i en situation då jag måste kunna simma och framförallt dyka. Inge båtutflykter för mig! Synd.
ingenting är vettigt 03:30, det har du rätt i, men det struntar jag i
Igår var det lucia, hela jultidens bästa högtid. En massa ljus, sång och det godaste fikat. Var jag på lucia-tåg? Näh. Istället tog jag en timmes promenad i -27 grader och laddade hem en säsong av O.C. att kolla på. Jag saknade lucia-tåget nåt så fruktansvärt minsann!
Idag är det bara sisådär 20 minusgrader, rena sommarvärmen! Har jag sagt att jag är i Lappland? Jag är i Lappland. Norrlands inland. Vildmarken. Kvart över två idag var skymningen ett faktum. Idag sprang en ren över vägen mitt i samhället. Annars har inte särskilt mycket hänt direkt.
Idag är det bara sisådär 20 minusgrader, rena sommarvärmen! Har jag sagt att jag är i Lappland? Jag är i Lappland. Norrlands inland. Vildmarken. Kvart över två idag var skymningen ett faktum. Idag sprang en ren över vägen mitt i samhället. Annars har inte särskilt mycket hänt direkt.
(weheartit.com)
25: Min humor
Jag anser mig ofta ha en rätt intelligent humor. Eller intelligent och intelligent, kanske snarare nördig. Nu säger vi intelligent eftersom det låter coolare. Jag skrattar åt nörd-skämt av det värsta slaget. Skämt i stil med:
Four fonts walk into a bar. The bartender says "Hey - get out! We don't want your type in here.
eller
Det finns 10 sorters människor. De som fattar binärt och de som inte gör det.
EHEHE.
eller bilder i stil med den här:
Och, särskilt när tröttheten slår till, videoklipp i stil med detta:
Annars är musikerskämt något av det bästa jag vet, alla kategorier. Mina favoriter:
How do you know there's a singer at the door? - She can't find the key and doesn't know when to come in.
Vad är skillnaden mellan en terrorist och en sångerska? - Det går förhandla med terroristen.
Hur många sångerskor krävs för att byta en glödlampa? - En, hon håller i lampan och hela världen kretsar kring henne.
Per Gessle flyttade ner 3 våningar. Nu heter han bara Per Essle.
Vad är det för skillnad mellan en trummis och en basist?- Ett halvt taktslag.
Hur får man en trummis att börja spela? - Man börjar stämma gitarren
Hur får man en gitarrist att sluta spela? - Man sätter notpapper framför honom.
It's funny because it's true!
24: Det här får mig att gråta
Jag är inte en person som gråter särskilt ofta. När jag var liten grät jag över det mesta. Om jag gjorde illa mig. Om någon var dum. Om något var sorgligt. Nån gång om dagen minst sisådär. Fast aldrig på allvar, utan mest för att det var den enda reaktion jag hade på saker och ting. Lite tårar, sen var det över. De senaste åren har jag dock avancerat mitt användande av tårar. Nuförtiden gråter jag bara när jag uppriktigt är ledsen. Okejdå. Jag erkänner att jag är en sucker för sorgliga klyschor och romantiska slutscener i böcker och filmer. Och då kan jag väl fälla en tår eller två. Jag erkänner! Men det räknas inte.
Sånt som verkligen får mig att gråta är djupare saker än så. Jag gråter nästan alltid när jag blir indragen i bråk, intriger och diverse andra invecklade konflikter av alla dess slag. Inte öppet, nej nej (eller okej, men bara på helgkvällar!), utan för mig själv när ingen ser. Jag hatar nämligen att gråta offentligt, i likhet med de flesta vettiga människor. När jag är orolig över något kan jag också gråta ganska mycket. När jag är uppriktigt rädd om någon eller för något.
Sånt som verkligen får mig att gråta är djupare saker än så. Jag gråter nästan alltid när jag blir indragen i bråk, intriger och diverse andra invecklade konflikter av alla dess slag. Inte öppet, nej nej (eller okej, men bara på helgkvällar!), utan för mig själv när ingen ser. Jag hatar nämligen att gråta offentligt, i likhet med de flesta vettiga människor. När jag är orolig över något kan jag också gråta ganska mycket. När jag är uppriktigt rädd om någon eller för något.
Gråt är mer än bara tårar. Det måste ju vara fler än mig som känt sig underligt tomma, men samtidigt tusen kilo lättare efter en ordentlig gråt-attack? Det är inte dåligt att gråta. Det är inte ett tecken på svaghet, även om jag i många många år trodde det. Det är ett sätt för människan att lugna ner sig och släppa ut allt mörkt inuti. Därför är det nästan en positiv sak att gråta, tycker jag. Man behöver de där tårarna.
23: Det här får mig att må bättre
Jag mår bättre av att spela, spela, spela. Av att sitta för mig själv med min gitarr och hitta nya melodier, eller upptäcka gamla, oavsett om någon annan eller jag själv har gjort dem. Jag mår bättre av att lyssna på låtar som trasar sönder mitt hjärta tills det har ömsat skinn och jag kan resa mig ur askan. I vissa lägen mår jag bättre av att stå på scen med bländande strålkastare i ögonen.
Jag mår bättre av att skriva ner mina tankar för att sedan läsa igenom och trösta mina egna ord. Jag mår bättre av att läsa böcker, att försvinna i andra världar. Andra världar med andra problem, eller samma problem fast andra som de drabbar.
Jag mår bättre av att skriva ner mina tankar för att sedan läsa igenom och trösta mina egna ord. Jag mår bättre av att läsa böcker, att försvinna i andra världar. Andra världar med andra problem, eller samma problem fast andra som de drabbar.
Jag mår bättre av att befinna mig runt de människor som automatiskt jagar bort lite svart och sorgligt bara med sin närvaro. Att skratta och dansa fastän hjärtat brister. Att prata med Emmy. Att få bli lite omhändertagen, fast inte för mycket bara. Att få slippa lite oro ett tag.
22: Det här upprör mig
Jag blir rätt sällan upprörd, det är lite av min signaturmelodi nästan. Eller okejdå, jag blir sällan öppet upprörd. Vissa saker trycker dock på mina nerver mer än andra. Förutom uppenbara saker, såsom lögner, svek och falska rykten upprörs jag av vissa kanske lite mer oväntade saker också. Here you go!
1. Människor som medvetet skräpar ner. Allvarligt talat. Vi är vuxna människor. Hur jävla svårt är det att kolla efter en sopkorg? Och när ska folk inse att det inte är häftigt någonstans att slänga sitt skräp direkt på golvet/marken? Grisigt och barnsligt är vad det är. En städad värld är lika med en trivsam värld.
1. Människor som medvetet skräpar ner. Allvarligt talat. Vi är vuxna människor. Hur jävla svårt är det att kolla efter en sopkorg? Och när ska folk inse att det inte är häftigt någonstans att slänga sitt skräp direkt på golvet/marken? Grisigt och barnsligt är vad det är. En städad värld är lika med en trivsam värld.
2. Par som inte förstår det här med offentliga platser. Seriöst. Alla som inte är ni två vill inte se er äta upp varandra eller klänga så mycket på varandra att man får intrycket av att det är två bläckfiskar som håller på. Sånt finns sängkammaren för. Lär er vart gränsen för 'privat' går för i helvete.
3. Misshandlade böcker. Det skär i hjärtat på mig att se marmeladfläckar, utrivna sidor, hopklistrade sidor, sönderböjda ryggar...det är böcker. Ta hand om dem! Ska det vara så svårt?! Helvete.
Den här listan kan fortsätta i evighet. Det tänker jag inte låta den göra.
21: Ett annat ögonblick
Ett annat ögonblick...Ja. Just. Jag har haft en enda riktigt äkta, genuin nära-naturen-upplevelse i mitt liv. Då jag blev alldeles tagen av världen och plötsligt fick en helt ny respekt för livet i stort. Eller nej. Två! Kan dra båda, för det är rätt korta historier. Så det blir två ögonblick!
Första gången jag upplevde något riktigt häftigt såhär var när jag var sisådär sju år. Jag och pappa brukade åka på bilturer i skogen rätt mycket när jag var mindre. Plocka bär och svamp, fiska, eller bara köra runt lite. En gång när våran volvo hackade sig fram på grusvägen svängde plötsligt något för min spinkiga lilla sjuårskropp helt enormt stort förbi vindrutan. Det var en kungsörn som flugit framför bilen och nu satte sig i dikeskanten bredvid bilen där någon slängt ut rester från älgslakten (Inälvor och sånt, ni vet.). Ovanför det hela cirklade ännu en kungsörn. Ni som inte sett en örn på någorlunda nära håll, vilket faktiskt inte är så många, kan nog inte helt och fullt förstå hur stora och mäktiga de fåglarna är. De blir över två meter mellan vingspetsarna. Två meter! Helt otroligt. Det är en av de mäktigaste upplevelser jag varit med om, och något jag förmodligen alltid kommer minnas. Jag är så att säga glad över att vi satt i bilen och inte stod utanför!
Det där ögonblicket jag tänkte skriva om från början var också väldigt mäktigt, fast på ett helt annat sätt. Ni vet såna där lite kyliga sensommarmorgnar? När det är lite dimmigt ute och så mycket dagg att man skulle kunna tro att det nyss regnat. Och allting är sådär andäktigt tyst, som om ljuden inte riktigt vaknat än. För ett par år sedan var jag ute en sån morgon, och gick över lägdorna (alltid mina lägdor, alltså.). Fråga mig inte varför, jag kunde väl inte sova eller något.
Jag satte mig nere vid sjön och tittade på soluppgången. Det är något speciellt med soluppgången. Personligen tycker jag mer om soluppgången än solnedgången. Solnedgångar är alltid färgsprakande och vackra och tar upp hela himlen. Soluppgångar är mer som ett lugnt ljussken som sakta sprider sig över himlen och frammanar ljus och hopp och en ny dag. Den där morgonen var det iallafall som om något väcktes i mig. Alla som känner mig vet hur bunden till logik jag är, men den morgonen kände jag minsann att allt var möjligt. Att världen omöjligt kunde vara uppbyggd av endast atomer och molekyler. Att jag var helt och hållet sammankopplad med allt runtomkring mig. Sen mitt i allt satte sig en mörkgrön skalbagge på mitt knä. Och den klippte med vingarna så man hörde vingslagen och jag visste plötsligt miljoner gånger mer om livet. Mycket möjligt att det är mitt favoritögonblick.
Andra spännande naturupplevelser jag varit med om:
Stod tio-tjugo meter från en älg en gång när vi var och plockade hallon.
Stod tio-tjugo meter från en älg en gång när jag åkte skidor i skogen.
Stod tio-tjugo meter från en tredje älg. På skolgården i fyran.
Hade en fladdermus i mitt sovrum.
Såg ett lämmeltåg uppe på fjället.
Blev attackerad av en gråsparv en gång.
Tältade i snöstorm. Och det värsta spöregn man kan tänka sig. Och 30 plusgrader. (i tält blir det sisådär 90 plusgrader). Äh. Vi sammanfattar det med att jag har tältat i alla väder!
20: Den här månaden
Det är december, ifall nu någon skulle ha missat det. December är den bästa vintermånaden. Jag gillar advent och ljus i alla fönster och snö och kallt. Faktiskt. Den här månaden händer en massa spännande och har det hänt en massa dramatiskt. Jag ser egentligen mest bara fram emot 2011, med förhoppningar om ett år där saker och ting förändras, blir lite mindre rutin och lite mer nytt.
Saker jag har gjort hittills i december:
Saker jag har gjort hittills i december:
Pluggat en massa
Hälsat på världens bästa Julia på hennes födelsedag
Varit på julmarknad på Jamtli i Östersund
Tagit ytterligare en tur till parasite city (idag faktiskt!)
Kollat på Glee varje vardag
Saker jag planerar att göra i december:
Ha en rolig och händelserik helg
Åka på en kryptisk resa några dagar sådär
Få jullov på fredag
Fira julafton
Gå ut med min människa på juldagen
Jobba
Fira nyår
Mh. Spännande!
Take it to the stage.
Idag kom beskedet om att The Ark splittras efter alla dessa år. Det är okej för mig. Men jag måste få tacka. Jag vill tacka för Calleth You, Cometh I, för Let Your Body Decide, för Clamour for Glamour. För två fantastiska live-framträdanden som båda bokstavligt talat framkallat blod, svett och tårar. Tack för att ni, kanske med undantag för allt efter Melodifestivalen, alltid varit ni och sagt att det är okej att vara vem som helst egentligen. Men framförallt så fruktansvärt mycket tack för It Takes A Fool To Remain Sane. För att ni skrev låten som gör att jag finns. Min theme-song. Den låt jag vill ska spelas på min begravning. Den låt som fått mig att inse att jag är en människa, att jag är värd något, att jag förtjänar att finnas till. Jag tänker göra något nu jag hatar när andra bloggare gör, nämligen publicera hela låttexten. För att det är den mest genialiska som någonsin skrivits. Och jag ber er att läsa. För gudarna ska veta att om det är någon låttext man kan lära känna mig med, så är det den här.
Whatever happened to the funky race? A generation lost in pace. Wasn't life supposed to be more than this? In this kiss I'll change your bore for my bliss. Let go of my hand and it will slip out in the sand if you don't give me the chance to break down your walls of altitude. I ask nothing of you, not even your gratitude.
And if you think I'm corny, then it will not make me sorry, it's your right to laugh at me. And in turn it's my opportunity to feel brave. Because ridicule is no shame, it's just a way to eclipse hate. It's just a way to put my back straight. It's just a way to remain sane.
Every morning I would see her getting of the bus. The picture never drops, it's like a multi-color snapshot stuck in my brain. It kept me sane for a couple of years, then it drenched my fears of becoming like the others, who become unhappy mothers and fathers of unhappy kids. And why is that?
'Cause they've forgotten how to play. And maybe, they're afraid to feel ashamed, to seem strange, to seem insane, to gain weight, to seem gay. I tell you this: That it takes a fool to remain sane. It takes a fool to remain sane. It takes a fool to remain sane in this world all covered up in shame.
So, take it to the stage in a multi-color jacket. Take it jackpot, crackpot, strutting like a peacock. Nail-varnish, Arkansas, shimmy shammy featherboa, crackpot, hair-cut, dye your hair in glowing red and blue! Do, do, do what you wanna do! Don't think twice, do what you have to do! Do, do, do! Let your heart decide what you have to do. That's all there is to find.
'Cause it takes a fool to remain sane. It takes a fool to remain sane. It takes a fool to remain sane in this world all covered up in shame.
So take it to the stage.
19: Detta ångrar jag
Jag tänker inte påstå att jag inte ångrar något eftersom människans val tar oss dit vi är idag och yada yada. För, såklart ångrar jag en massa saker. Det gör alla. Jag ångrar till exempel att jag inte köpte godis idag när jag ändå var på affären. Men, det finns såklart viktigare saker att ångra.
Något jag ångrar av hela mitt hjärta är att jag inte var lite modigare nån gång i februari i år sisådär. Februari fram till början på juli. Att jag inte tänkte att jag inte hade något att förlora. Hade jag tänkt att jag inte haft något att förlora hade jag ju faktiskt bara kunna vinna. Nu sitter jag här och har förlorat, och let's face it, jag är en dålig förlorare. Sen jag var sjutton år! Eller, sexton egentligen. Om man ska vara noga.
Något jag ångrar av hela mitt hjärta är att jag inte var lite modigare nån gång i februari i år sisådär. Februari fram till början på juli. Att jag inte tänkte att jag inte hade något att förlora. Hade jag tänkt att jag inte haft något att förlora hade jag ju faktiskt bara kunna vinna. Nu sitter jag här och har förlorat, och let's face it, jag är en dålig förlorare. Sen jag var sjutton år! Eller, sexton egentligen. Om man ska vara noga.
Det här blev internt och kryptiskt och synd-om-mig-buhu-buhu. Men det ska väl vara så ibland också. Mitt liv är ju trots allt himla intressant, oavsett om det är upp eller ner. Jag vet att ni tycker det, ingen mening att förneka. Hehe.
18: Min favoritfödelsedag
Den bästa födelsedagen i mitt artonåriga liv var den där oktobermorgonen som jag rev upp omslagspapperet till min allra första kompletta lego-duplo-byggsats. Jag tror det var när jag fyllde tre. Det var en liten lägenhet i mingrönt och rosa, och två figurer. Behöver väl inte säga så mycket mer om det egentligen.
Det här födelsedagstemat passar iallafall perfekt idag! Det är nämligen ingen vanlig dag, för det är Julias 20-årsdag, HURRA!
Grattis, grattis, grattis, allrabästa, älskade, underbara, fantastiska du!
baby, it's a violent world
Jag är dålig på att säga när jag är bra på något. Men är det något jag kan påstå att jag är bra på så är det att göra de ultimata spotify-listorna. Jag har riktiga regler i mitt huvud för mig själv. Det får inte vara flera låtar från samma artist, inga låtar från samma samlingsalbum, om inte listan har ett visst tema, låtar som passar ihop, men ändå skiljer sig från varandra. Låtar som passar till årstiden (Låtar om sommaren hör tillexempel uppenbart inte hemma i en november-spellista) Lugna låtar varvade med mer fartiga, gamla blandade med nya, artister blandade med grupper, kvinnliga blandade med manliga...ja, ni hör ju. Jag lägger en sån fruktansvärd tid och eftertanke i mina spellistor! Och det lönar sig ju, för de blir ju så fruktansvärt bra.
Tyvärr verkar det som om min gangsta och musik-soulmate Rosita är den enda som faktiskt uppskattar min fantastiska låtliste-talang. Hon är nämligen den enda som någonsin subscribe:ar till dem. Därför fick hon nyligen en helt egen spellista av mig, tillägnad Rosita herself. Och nu efterlyste hon min December-spellista. Jag trodde jag lagt ut den redan, men icke. Ni får alltså idag TVÅ fantastiska, legendariska spellistor. Med bra musik. Minsann.
Tyvärr verkar det som om min gangsta och musik-soulmate Rosita är den enda som faktiskt uppskattar min fantastiska låtliste-talang. Hon är nämligen den enda som någonsin subscribe:ar till dem. Därför fick hon nyligen en helt egen spellista av mig, tillägnad Rosita herself. Och nu efterlyste hon min December-spellista. Jag trodde jag lagt ut den redan, men icke. Ni får alltså idag TVÅ fantastiska, legendariska spellistor. Med bra musik. Minsann.
Just det. Jag är bra på en till sak. Jag har världens bästa humor också. Höll på att glömma det.
come here, stay with me, struck me by the hair, 'cause I would give anything, anything to have you as my man
17: Mitt favoritminne
Eftersom min blogg de senaste dagarna har varit lite smått nerbäddad i barndomsminnen och Lilla Liss så tänkte jag försöka ge er ett minne från den senaste tiden, närmare bestämt i somras, istället. Jag har nämligen, som de flesta skulle jag tro, flera stycken favoritminnen.
Mitt favoritminne från sommaren 2010 utspelade sig dagen innan midsommar, sommarens antagligen varmaste och soligaste dag, fem mil norröver i ett annat landskap. Jag åt en sallad för 100 kronor på den lokala pizzerian, åkte bil, spelade TV-spel och vandrade längs tomma, solvarma gator. Jag var glad och hoppfull och skrattade och värmde ögonlocken mot solen och kände mig som en del av en gemenskap och såg en sommar och en höst fylld av fint, fint, fint. Skulle jag välja en dag från den här sommaren att återuppleva, skulle det utan tvekan vara den.
Mitt favoritminne från sommaren 2010 utspelade sig dagen innan midsommar, sommarens antagligen varmaste och soligaste dag, fem mil norröver i ett annat landskap. Jag åt en sallad för 100 kronor på den lokala pizzerian, åkte bil, spelade TV-spel och vandrade längs tomma, solvarma gator. Jag var glad och hoppfull och skrattade och värmde ögonlocken mot solen och kände mig som en del av en gemenskap och såg en sommar och en höst fylld av fint, fint, fint. Skulle jag välja en dag från den här sommaren att återuppleva, skulle det utan tvekan vara den.
16: Min barndom
Som liten och spinkig var jag ungefär 30 miljoner gånger mer energisk, och modig för den delen, än jag är idag. Jag kutade omkring på lägdorna runt mitt hus, klättrade till toppen på alla träd och gungade högst av alla. Ibland, när jag ville uppleva ett riktigt äventyr, sprang jag upp i skogen ovanför vårt hus (på andra sidag "storvägen", breakin' the law!) eller begav mig till de stora stenblocken ovanför bygdegårn för att "bergsklättra". En gång, när jag var på riktigt upproriskt humör, utforskade jag en stentunnel under vägen där det var verkligen helt kolsvart när man stod i mitten. Men jag var aldrig rädd för sånt. Mörker, höjder, natten och så.
Något jag spenderade ännu mer tid åt än att utforska Strand och alla dess hemligheter var att bygga kojor. Jag kan inte ens räkna antalet kojor jag byggt i mina dagar. Jag och min lillasyster byggde en jättestor trädkoja i trädet bredvid vårt hus. Vi byggde en hel liten lägenhet uppe på höbotten. Vi byggde kojor i skogen, på ängarna, nere vid sjön. Vi byggde riktigt ambitiösa kojor och hittade redan existerande under buskar och mellan träd. Min favoritkoja var den jag gjorde i en jättestor vedhög en gång. Jag släpade träpallar och flyttade vedträn och hade mig, tills jag hade byggt en "grop" mitt i vedhögen. Besvikelsen när vedlasset forslades iväg ger mig fortfarande ett hugg i hjärtat.
Något jag spenderade ännu mer tid åt än att utforska Strand och alla dess hemligheter var att bygga kojor. Jag kan inte ens räkna antalet kojor jag byggt i mina dagar. Jag och min lillasyster byggde en jättestor trädkoja i trädet bredvid vårt hus. Vi byggde en hel liten lägenhet uppe på höbotten. Vi byggde kojor i skogen, på ängarna, nere vid sjön. Vi byggde riktigt ambitiösa kojor och hittade redan existerande under buskar och mellan träd. Min favoritkoja var den jag gjorde i en jättestor vedhög en gång. Jag släpade träpallar och flyttade vedträn och hade mig, tills jag hade byggt en "grop" mitt i vedhögen. Besvikelsen när vedlasset forslades iväg ger mig fortfarande ett hugg i hjärtat.
Jag var inte ett särskilt socialt barn faktiskt. Jag byggde mina kojor och kröp ihop i dem och läste böcker för mig själv. Många böcker. Alla böcker. Jag gick till biblioteket med mamma och pappa en gång i veckan och lånade fler böcker än mina spinkiga armar orkade bära. När jag var nio sådär hade jag mer eller mindre plogat mig igenom hela Strömsunds kommuns biblioteks barnavdelning. Såhär i efterhand vill jag väl påstå att det var tack vare mina alternativa världar bland bokstäverna som jag orkade med den tredimensionella jag tvingades leva i dag efter dag.
Äventyr, det var vad min barndom bestod av. Äventyr hemma, då jag cyklade runt byn och utforskade hela det som var min verklighet, byggde mina kojor, såg hur långt ut i skogen jag vågade gå. Äventyr i böckerna, det ena efter det andra, en ny hjälte varje vecka. Förutom skolan var min barndom något av det mest fina och spännande jag upplevt. Antagligen eftersom jag inte behövde särskilt mycket mer än en koja och mina böcker. Och en ficklampa lite nu och då kanske.
15: Mina drömmar
När jag var liten ville jag bli stridspilot, för det verkade så häftigt att flyga omkring och släppa bomber på saker, tyckte jag. Den drömmen förkastades av mig minuten efter att jag insåg att stridspiloter- och bomber med för den delen- faktiskt har som syfte att döda människor. Och det här med att döda har väl aldrig varit min grej direkt. Därefter har jag avverkat x antal yrkesdrömmar, av diverse, mer eller mindre äventyrlig, karaktär.
Nuförtiden, när jag går sista året på gymnasiet och faktiskt ska försöka inse vad jag vill göra av mitt liv är jag inte lika säker längre. Och även om ett framtida yrke eller en utbildning avgör en stor del av en människas liv är det i slutändan inte det som avgör vem den människan är heller. Just nu, efter att ha gått estet-musik, är jag rätt inställd på att vidareutbilda mig inom den teoretiska avdelningen inom estet. Något sånt där pretentiöst, åt kultur-hållet. Det verkar på riktigt spännande.
Fast det jag egentligen drömmer om är inte att göra en fantastisk karriär eller ens egentligen få ett jättehäftigt yrke. Jag vill inte ha berömmelse eller pengar. Det jag drömmer om är, hur klyschigt det än låter, att få ett fint liv. Att ha en familj och ett hem. Att vara frisk, och att de runt mig är friska. Mer än så behöver jag inte.
Framförallt drömmer jag egentligen om att i alla lägen få vara den person jag faktiskt anser mig vara: En godhjärtad människa. Att jag lever efter mina principer, att jag alltid upprätthåller bra värderingar och är objektiv och rättvis. Att jag tar hand om mig själv och de som är viktiga för mig.
Kort sagt är min dröm att få ha ett bra liv.
for you, I'd bleed myself dry.
En himla massa folk jag känner ska ut och leva ut sina ungdomsår ikväll. Jag ska kolla på idol, äta nybakt tunnbröd och krypa ihop i min gangsta-tröja. Det känns väl också helt okej. Men att skratta och glömma och träffa vänner lite hade inte heller varit helt fel för en kväll. Men det kan ju vara så ibland också, I've got no party to go to, got no friends in this town, som Marit Bergman uttryckte det 2005. (Var det 2005? Tror det.)
Hursomhelst är jag jättepeppad på Idol ikväll! Jag tror Minnah åker ut och Jay och Olle hamnar i final. Och att Jay vinner, fast han inte är värd det. Jay har en jättebra röst, men den har han haft turen att födas med. Olle är en tusen gånger bättre artist! Minnah är också bättre, men hon är för tråkig för min smak tyvärr. Fast...ja. Vi får se hur kvällens idol slutar! Idolnörden Liss.
14: Vad hade jag på mig idag?
Får genomlida ett till sånthär mode-inlägg. Glömde dock ta med mig kameran på skolan för att få hjälp med fotandet i idyllisk skolmiljö (ehee..), så jag fick ordna det med självutlösaren istället. HAHA. Insåg precis att självutlösare är ett roligt ord. Haha. HAHAA! Okej. Nu. Allvarlig. Cool.
13: Den här veckan
Idag är det torsdag, vilket egentligen inte är den ultimata veckodagen för det här inlägget. Det hade varit en måndag eller söndag. Men, jag improviserar och ger er dels en redogörelse för veckan hittills och dels planer på vad som komma skall! Om nu någon mot förmodan skulle finna det intressant! Okej. Shoot!
Måndag: Försov mig och fick stressa till bussen. Hade skola. Ovanligt jobbig dag med mina två lektioner. Huvva. Två lektioner. PÅ EN DAG! Att jag orkar. Dessa lektioner ägnades åt facebookande, bibel-läsande och kaffedrickande. Åkte hem, kollade på Glee, åt middag, pluggade, gick och lade mig.
Måndag: Försov mig och fick stressa till bussen. Hade skola. Ovanligt jobbig dag med mina två lektioner. Huvva. Två lektioner. PÅ EN DAG! Att jag orkar. Dessa lektioner ägnades åt facebookande, bibel-läsande och kaffedrickande. Åkte hem, kollade på Glee, åt middag, pluggade, gick och lade mig.
Tisdag: Försov mig och fick stressa till bussen. Hade skola. Skolan hade besök av en massa nior. Estet-tvåorna spelade musik, jag agerade ljudtekniker. Sen skrev jag, Pontus och Alex klart ett manus och jag påbörjade mitt partitur. Åkte hem, kollade på Glee, åt middag, pluggade, gick och lade mig.
Onsdag: Försov mig och fick stressa till bussen. Hade skola. Ovanligt jobbig dag med mina TRE lektioner. Huvva. Tre lektioner. PÅ EN DAG! Att jag orkar. Dessa lektioner ägnades åt att lyssna på medeltidsmusik, skriva partitur och spela lite piano. Åkte hem, kollade på Glee, åt middag, pluggade, gick och lade mig.
Torsdag: Försov mig INTE och slapp stressa till bussen. Bussen var sen och jag fick stå och frysa innan den kom. Hade skola. Skolan hade besök av en massa nior. Estet-tvåorna spelade musik, jag agerade ljudtekniker. Fick skjuts hem tidigt av Kenny, och bjöd honom, Johnny och Pontus på kaffe och lussebullar som tack. Kollade på Glee, åt middag, fick tyskt besök från Norge och sitter nu och pluggar. Eller jag bloggar ju. Men tanken är att jag ska plugga!
Fredag: Ska inte försova mig. Ska ha skola med mina tre lektioner. Ska sjunga lite, rita lite och lyssna på mer medeltidsmusik. Så jobbigt att gå estet. Sen hem, kolla på Glee, äta middag och plugga.
Lördag: Ska ta sovmorgon, och sen åka till Östersund för att gå på julmarknad på Jamtli. Mys!
Söndag: Ska plugga. Sen förhoppningsvis få söndagsbesök av Julia och Norah och kolla på Gossip Girl!
Är det bara jag eller ser mina dagar lite enformiga ut?
12: I min handväska
Det här är ett kanske lika häftigt inlägg som det där "Dagens Outfit"-inlägget. Dock ska jag erkänna att jag tycker det här är ungefär 50 gånger mer intressant! Jag är en av dem där som läst så pass mycket tjejtidningar i mitt liv att jag är helt övertygad om att en kvinnas handväska säger lika mycket om henne som en killes skor gör om honom.
Såhär ser min "handväska" ut:
Såhär ser min "handväska" ut:
Jag hällde ut innehållet och radade upp lite snyggt:
Bra-att-ha-grejer, som far min brukar kalla det.
Sminkväska, kalender och handkräm har jag ALLTID med mig. Och en massa pennor. Blev förvånad över hur få pennor jag hade i min väska idag. Mössa, boken jag för tillfället läser (jag har nästan alltid med en bok, även om jag nästan aldrig läser annat än hemma. Bara för sakens skull, ungefär.), tuggummi...ja.
