lissmedmera

De senaste veckorna har jag befunnit mig i ett vilse-tillstånd. Jag har virrat runt i oförståelse, jag har letat dörrar, letat rätt vägar. Jag har känt mig fel, borttappad och helt enkelt vilse. Nu kanske ni tänker att jag är i ett vägskäl i livet. Så är inte fallet. Anledningen till min brutala själsliga och fysiska vilsenhet är att jag de senaste veckorna haft ett kursmoment placerat i Teknikhuset.

 

De som gått på Umeå Universitet ett tag har hunnit lära sig den gyllene regeln om bäcken. Genom hela campus rinner en bäck (eller okej, det är väl mer av ett dike) som skiljer på de olika sidorna. Ena sidan: Lärarhuset, Samhällsvetarhuset och Humanisthuset. Andra sidan: Alla teknik-dator-matte-biologi-tjafs-hus. Nu när vi lär oss webbproduktion (???) så håller vi alltså till på fel sida bäcken. Här följer en lista på allt som är fel med den här sidan:

 

1. Ungefär 90% av dem som går omkring i Teknikhusets korridorer är män. I vanliga fall hade jag ju inte klagat över detta då jag i vanliga fall tycker att män kan vara rätt trevliga att titta på. I Teknikhuset har alla män mössa, hoodies och ser ut att inte ha sett annat ljus än flimmer från sin datorskärm på flera år (ungefär lika länge som de inte har duschat). Kontentan: Obekväm stämning.

2. I Teknikhuset är det inte alls konstigt att höra samtal i stil med följande: -Men har du försökt att multiplicera kvadratroten med den totala summans funktion? - Ja men då får jag ju fram summans funktion och inte vad den linjära funktionen upphöjt till summan är. (Om någon som läser detta kan matte förstår ni genast min vilsenhet då detta fingerade samtal förmodligen är helt ute och cyklar)

3. Alla datorer som ständigt står på gör att hela Teknikhuset är inhöljt i en loj dimma av värme som dessa datorer utsöndrar och som darrar av datorernas surr. Det är som att komma in i en dimma. En dimma som förgiftar mitt filosofiskt lagda sinne och byter ut min kunskap om Sartre, renässans-konst och genusteori mot "men om jag flyttar den här .diven och lägger in den i min content kan jag koda ut den här css:en!" (Återigen: Om någon som läser detta kan HTML-koda så förstår även ni min vilsenhet)

4. I Teknikhuset är min kunskap om Sartre, renässans-konst och genusteori inte bara värdelös, den är också något att förlöjliga och avfärda som "trams".

 

Med andra ord: Jag är förvirrad. Jag saknar humanisthusets trygga, sunkiga fik där spinkiga pojkar i sotarmössor och tjejer i dreads och harembyxor beställer falafelrulle efter falafelrulle och där ingen lyfter på ögonbrynen om någon skulle få för sig att ställa sig på ett bord och recitera ett medeltidsepos. Tills nästa termin får vi alla helt enkelt hålla tummarna för att jag inte förtvinar här borta. Har ni inte hört något från mig tills dess så kan ni leta efter mig i Teknikhusets källare.

 

Om ni vågar.

 

Igår fick jag uppleva något jag inte varit med om på åratal: Riktigt dålig pedagogik. Så dålig pedagogik att det resulterade i tårar och ont i magen hela vägen fram till jag skulle försöka somna på kvällen.

 

Jag läser just nu ett kursmoment som heter Produktion för tryckta medier och webb där vi som första uppgift skulle lära oss InDesign. Jag slet mitt hår. Jag vrålade i frustration. Jag trodde att jag aldrig skulle lära mig. Men plötsligt klickade det, och när det klickade var det fruktansvärt roligt. En mycket bra lärare guidade mig med stort tålamod genom marginaler och baslinjeraster och i slutet på förra veckan tittade jag på min skärm och utbrast i ett "Fan va snyggt. Jag är så jävla BRA. Jag och InDesign är en match made in heaven!"

 

Igår promenerade jag således rak i ryggen och skrev mitt namn på examinationslistan. Jag väntade glatt tills en lärare kom förbi för att godkänna mitt fantastiska arbete. Hen slängde en enda blick på mitt arbete och konstaterade: 

"Du är ju helt ute och cyklar. Vad har du ens hållit på med? Ingen kan väl titta på det här utan att få ont i ögonen". Sedan började hen ändra allt i min layout för att slutligen konstatera att jag inte var godkänd eftersom jag "inte kunde balansera" och inte hade en "blick för vad som ser bra ut". Sen gick hen och jag grät en skvätt över att känna mig så dålig.

 

Nu såhär ett dygn senare efter reflektioner över kaffe, en hel del klagande till mina klassisar och en ny blick på mitt arbete (som faktiskt ÄR rätt snyggt) förstår jag ju att det inte var jag som var dålig utan hen. Efter ett samtal med resten av klassen visade det sig att jag var långtifrån den enda som upplevt denna brutala brist på pedagogisk kunskap och vi kunde skicka vårt programråd för att klaga. Förhoppningsvis löser det något, men faktum kvarstår att en enda lärare lyckades att på bara sekunder döda all min kreativitet och vilja att lära mig mer.

 

Jag är ju 20 år och kan i de flesta fall ändå hantera såna här situationer relativt bra. Det kunde jag inte när jag var yngre. Inga barn kan hantera kritik när den tippar över till hån och personangrepp. Ändå är gårdagens situation misstänkt lik en rad upplevelser från min barndom. Jag hade till exempel en idrottslärare på lågstadiet som tyckte att jag ("hon den dåliga") skulle sitta på bänken under idrottslektionerna "för att inte vara i vägen för de andra". Samma idrottslärare tyckte att hen inte kunde skälla på mina klasskamrater när de tryckte ner mitt huvud under vattenytan på simlektionerna. Sålänge jag inte lärde mig simma var det ju inte deras fel, det var ju kul att se mig sprattla tyckte de andra. Jag lärde mig inte simma förrän jag var tretton, är fortfarande rädd för vatten och har aldrig varit  på en idrottslektion utan åtminstone en gnutta ångest. Åttaåriga Liss insåg nämligen inte, som tjugoåriga Liss nog hade gjort, att läraren i fråga var ett as rent ut sagt, utan trodde istället upp till vuxen ålder att hon var värdelös på idrott. 

 

En lärare ska inte bara lära ut. En lärare ska dessutom peppa, inspirera och hitta vägar fram till en ökad kunskap hos eleverna. Nu är ju både min idrottslärare på lågstadiet och min handledare på kursen jag läser nu extremfall när det kommer till dålig pedagogik, men jag tror att det är beklämmande vanligt att en lärare fokuserar mer på homogena resultat än varje individs personliga utveckling. Lyckligtvis finns det ju bra lärare också, rätt många till och med, men jag vill faktiskt att alla lärare ska vara bra. Eller, om det är för höga krav så vill jag i alla fall inte ha lärare som dödar elevers vilja att lära. Jag vill helt enkelt att lärare ska vara pedagoger.

 

JAG ÄR TILLBAKA!!!!!!!!!!!!

 

För ett osaligt antal veckor sedan bestämde jag mig för att lämna den här lilla trevliga bloggen åt sitt öde. Eller, det var väl egentligen inte tanken att göra det ska erkännas, sanningen är att jag var för lat för att uppbringa den energi som ett kreativt skrivande kräver. Men eftersom en ju aldrig vill vara den som blir dumpad av kreativitet i detta fall) och om det nu ska vara vill vara den som sätter dolken i hjärtat (på bloggen alltså) väljer jag att anamma inställningen att jag lämnade bloggen, inte tvärtom. 

 

I vart fall blev det för mycket idag. Jag har länge känt någon slags inre skrikande panik över saker jag vill säga på något sätt. Det är dags för min blogg att resa sig ur askan, så att säga. 

 

Hoppas ni följer med mig, pusspuss!