Socialdemokratins ideologiska utmaningar
För en vecka sen sisådär, efter en heldags intensiva b-uppsatsefterforskningar, begav jag mig till hörsal C för ett seminarium vars blotta namn, "Socialdemokratins ideologiska utmaningar", får politikerhjärtat inom mig att klappa lite extra. Det var alltså den otroligt sympatiske mannen Lars Engqvist som höll i detta väldigt spännande seminarium om Socialdemokraternas kommande uppgraderade partiprogram. Lars Engqvist har tidigare varit både förbundsordförande för SSU, socialminister och vice statsminister och är nu sekreterare i Socialdemokraternas programkommision som jobbar för att ta fram partiets nionde partiprogram. (Han är dessutom journalist i grunden, så jag tänker mig att jag vid hans ålder bör ha en minst lika lång och imponerande meritlista)
Lars Engqvist sa väldigt många bra och vettiga saker. Han pratade om hur dramatiska samhällsförändringar ofta leder till att ett reviderat partiprogram behöver tas fram och hur Socialdemokraterna nu behöver ett partiprogram anpassat till att vi trots allt sitter i opposition- inte som det nuvarande som mellan raderna förutsätter att partiet är i regeringsposition. Partiet ställs nu också för globala utmaningar och ett behov av att anpassa sig till ett allt mer individualiserat samhälle.
Det är här de "ideologiska utmaningarna" kommer in i bilden. Hur ska ett parti vars ideologi går ut på att vi alla hjälps åt att bygga ett bra land och en bra värld fungera i ett samhälle där individualismen får allt större plats? Jo, såhär: Socialdemokraternas ideologi bygger på ett förhållande mellan frihet och jämlikhet- det ena kan inte existera utan det andra. Lars Engqvist myntar här det, enligt mig, helt fantastiska begreppet solidarisk individualism. Solidarisk individualism innebär att varje individ ges chansen att utvecklas till sin fulla potential. Genom det får vi ett samhälle med fria människor. Ett samhälle med fria människor blir ett mer jämlikt samhälle vilket innebär att varje individ blir ännu mer fri. Frihet innebär inte att kunna välja på en marknad. Frihet handlar om att vara en jämlik individ med alla möjligheter i världen att nå sina drömmar. Visst låter det fint? Det är det också. Det är nämligen socialdemokrati.
Även om begreppet solidarisk individualism är vad jag framför allt kommer ta med mig från det här seminariet var det också fint att höra vad mer programkommisionen vill ha med i det nya partiprogrammet. Lars Engqvist nämnde bland annat några långsiktiga handlingslinjer som innefattade arbete åt alla, hög kvalitet i välfärden, försäkringar som ger alla trygghet, en miljöpolitik som tar klimathotet på allvar och ett samhälle där demokratin är överordnad marknaden. En massa fantastiska handlingslinjer alltså. Jag vet inte hur det är med er, men själv tycker jag att det låter som om programkommisionen har en väldigt bra plan på hur vi ska föra socialdemokratin framåt!
Om ni vill veta mer om vad det nya socialdemokratiska partiprogrammet kommer innehålla tycker jag ni ska läsa programkommissionens blogg!
Det är här de "ideologiska utmaningarna" kommer in i bilden. Hur ska ett parti vars ideologi går ut på att vi alla hjälps åt att bygga ett bra land och en bra värld fungera i ett samhälle där individualismen får allt större plats? Jo, såhär: Socialdemokraternas ideologi bygger på ett förhållande mellan frihet och jämlikhet- det ena kan inte existera utan det andra. Lars Engqvist myntar här det, enligt mig, helt fantastiska begreppet solidarisk individualism. Solidarisk individualism innebär att varje individ ges chansen att utvecklas till sin fulla potential. Genom det får vi ett samhälle med fria människor. Ett samhälle med fria människor blir ett mer jämlikt samhälle vilket innebär att varje individ blir ännu mer fri. Frihet innebär inte att kunna välja på en marknad. Frihet handlar om att vara en jämlik individ med alla möjligheter i världen att nå sina drömmar. Visst låter det fint? Det är det också. Det är nämligen socialdemokrati.
Även om begreppet solidarisk individualism är vad jag framför allt kommer ta med mig från det här seminariet var det också fint att höra vad mer programkommisionen vill ha med i det nya partiprogrammet. Lars Engqvist nämnde bland annat några långsiktiga handlingslinjer som innefattade arbete åt alla, hög kvalitet i välfärden, försäkringar som ger alla trygghet, en miljöpolitik som tar klimathotet på allvar och ett samhälle där demokratin är överordnad marknaden. En massa fantastiska handlingslinjer alltså. Jag vet inte hur det är med er, men själv tycker jag att det låter som om programkommisionen har en väldigt bra plan på hur vi ska föra socialdemokratin framåt!
Om ni vill veta mer om vad det nya socialdemokratiska partiprogrammet kommer innehålla tycker jag ni ska läsa programkommissionens blogg!
Lars Engqvist berättar om programkommisionen.
Vissa uttryck borde faktiskt vara kontroversiella
Jag tycker att det här med språk är väldigt spännande som de flesta säkert vet. Något som särskilt intresserar mig är populärspråk och uttryck som kanske inte är korrekta men ändå används ganska flitigt. För ett tag sedan skrev jag till exempel om hur bra ordet "hen" är. För det allra mesta välkomnar jag nya ord och begrepp och tycker att det är bra att språket hela tiden utvecklas- för även om jag själv är en sucker för gammaldags språk är jag också av den fasta övertygelsen att man inte bara kan stanna språkets utveckling.
Något som däremot upprör mig är när det föds nya uttryck som sedan används utan att de också analyseras. Det finns som jag ser det en problematik i att ta till sig ett ord eller ett uttryck som kanske passar till vad man vill säga men också har djupare betydelser. Pedagogisk som jag är tänker jag naturligtvis ge er ett par exempel.
Något som däremot upprör mig är när det föds nya uttryck som sedan används utan att de också analyseras. Det finns som jag ser det en problematik i att ta till sig ett ord eller ett uttryck som kanske passar till vad man vill säga men också har djupare betydelser. Pedagogisk som jag är tänker jag naturligtvis ge er ett par exempel.
Ett av de mer uppenbara orden är såklart facerape. Att jämföra något sådant som att en kompis går in på ens facebookprofil och skriver en status i stil med "jag e bög" (vilket förövrigt verkar vara det roligaste svenska folket vet) som sedan raderas några timmar senare med en våldtäkt är inte bara osmakligt, det är dessutom ett slag i magen på alla som någonsin blivit utsatta för ett övergrepp. Jag tänker inte sticka under stol med att även jag använt det här begreppet, men det är något jag slutat med, och uppmanar er andra att sluta med.
Ett annat uttryck som bör hamna under kategorin "Begrepp som bör skrotas" är white trash. Begreppet white trash används för att skämta nedsättande om vita låginkomsttagare. Tänk uppväxter i trailer parks, blonderade, kedjerökande mammor i mjukisbyxor och tonårsgiftermål. Det finns två problematiska aspekter på begreppet white trash. Dels är det ett uttryck för klassförakt; att vara white trash är att ha sämre förutsättningar i livet på grund av en lägre inkomst än medel. Dels är det ett rasistiskt uttryck; att benämna något för just "white trash" med betoning på "white" är att indirekt påstå att "black trash" inte finns, då "black" redan från start är synonymt med "trash". Ni kanske förstår min poäng nu, och förhoppningsvis tar ni till er detta också.
Jag kanske är ett PK-pretto. Jag kanske förstorar upp saker som inte anses vara särskilt kontroversiella. Jag kanske skapar en problematik där det inte finns någon. Men vet ni vad? Jag är gärna sådär jobbigt pretentiös i era ögon om det innebär att jag ärligt kan säga att jag lägger värderingar i vad jag säger. Sånt här är viktigt, även om det är lätt att glömma. Tänk på vad ni säger, helt enkelt. Vissa uttryck borde kanske vara kontroversiella.
Ett annat uttryck som bör hamna under kategorin "Begrepp som bör skrotas" är white trash. Begreppet white trash används för att skämta nedsättande om vita låginkomsttagare. Tänk uppväxter i trailer parks, blonderade, kedjerökande mammor i mjukisbyxor och tonårsgiftermål. Det finns två problematiska aspekter på begreppet white trash. Dels är det ett uttryck för klassförakt; att vara white trash är att ha sämre förutsättningar i livet på grund av en lägre inkomst än medel. Dels är det ett rasistiskt uttryck; att benämna något för just "white trash" med betoning på "white" är att indirekt påstå att "black trash" inte finns, då "black" redan från start är synonymt med "trash". Ni kanske förstår min poäng nu, och förhoppningsvis tar ni till er detta också.
Jag kanske är ett PK-pretto. Jag kanske förstorar upp saker som inte anses vara särskilt kontroversiella. Jag kanske skapar en problematik där det inte finns någon. Men vet ni vad? Jag är gärna sådär jobbigt pretentiös i era ögon om det innebär att jag ärligt kan säga att jag lägger värderingar i vad jag säger. Sånt här är viktigt, även om det är lätt att glömma. Tänk på vad ni säger, helt enkelt. Vissa uttryck borde kanske vara kontroversiella.
Att åka till Lund
Om jag skulle säga att allt fortsätter som det brukar skulle jag ljuga. Allting händer på samma gång och det är kaos, men det är den där sortens kaos som är rätt fint ändå. I torsdags packade jag en väska i panik, fick skjuts av en vän med en bil till flygplatsen och begav mig hela vägen ner till Skåne. Lund för att vara mer specifik. Redan i taxin från järnvägsstationen till hotellet insåg jag att jag var frälst, så fantastisk var den staden. Jag ville inte åka därifrån någonsin, så stegen mot Lunds centralstation och tåget till Stockholm var inte bara tunga för att min väska gick sönder och var tvungen att släpas. Ungefär halva sista dagen bestod mina och Åsas samtal om hur vi inte ville lämna Lund, och för varje svensk småstad tåget passerade kände jag mig lite tommare. Det lär ju inte ta länge innan jag återvänder, om man så säger.
Vad gjorde jag i Lund då, kanske ni undrar förresten? Jag var på SFS årsfullmäktige som representant för Umeå Studentkår. (SFS är alltså organisationen Sveriges Förenade Studentkårer). Förutom långa mötesförhandlingar i plenum bjöds det även på en fantastisk bankett, en liten insyn i Lunds studentliv, hängande i solen under magnoliaträd och tal av Jan Björklund (det sistnämnda minst imponerande). Det har varit ungefär sommar i Lund, allting var grönt och blommande och alla husen var gamla och fina. Kårvärlden är faktiskt himla rolig, bjuder på internhumor och är dessutom rätt spännande. Politik- och mötes-nörden inom mig är helt enkelt nöjd efter helgen.
Jag är inte rädd för mörkret
En gång i tiden var jag en såndär kent-tjej. 14 år, svarta stuprörsjeans, massor av kajal och alltid alltid kent på högsta volym på iPoden. Blicken ner på mina converse och luggen i ögonen, ni vet. Nu har jag visserligen fortfarande svarta stuprörsjeans och converse hela dagarna (man ska ju inte ändra på ett vinnande koncept liksom), men någon gång där efter att kent släppte "Tillbaka till Samtiden" som inte var så fantastiskt som kent alltid annars var fick Jocke Berg och de andra lämna plats åt andra namn i min iPod. Och så har det varit sedan dess, ända till häromveckan när kent släppte "Jag är inte rädd för mörkret".
Det känns lite grann som om jag har återgått till mitt 14-åriga jag, som kan ligga i sängen flera timmar och stirra upp i taket med kent i hörlurarna. Precis detta var vad jag gjorde i lördags, alldeles fascinerad. "Jag är inte rädd för mörkret" är så himla, himla bra. Har ni lyssnat? Om inte, så gör det. Det är lite som om gamla kent har återvänt, men ändå har nya inslag och känns nytt.
Första maj
Igår var det första maj, vilket om man bryr sig om sånt är mer än bara ett datum. Jag bryr mig om sånt. Därför gick jag ett jättelångt första maj-tåg, bar en röd flagga och sjöng Internationalen. Första maj i Umeå var så himla fint, solen sken, det var otroligt mycket folk och jag kände mig mer övertygad i min partipolitiska tillhörighet än jag gjort på väldigt väldigt länge (kanske någonsin). Allra helst önskar jag att det vore valår nu nu nu, valår och en tillhörande valseger. Tills 2014 bidar jag min tid, dricker mitt lite småblaskiga sosse-kaffe och drömmer om regeringsskifte.
