it took shape of an image in the form of a living memory
Som jag redan nämnt lite i förbifarten här på bloggen blev min cykel stulen för ett tag sen. Närmare bestämt blev min cykel stulen under min första natt i Umeå. Som den byunge jag är har jag aldrig i hela mitt liv låst en cykel, och såklart aldrig heller fått min cykel stulen. Dock hade jag ju hört ryktas om Umeås ovanligt höga cykelstölds-statistik. En bekant beskrev det som att "I ingen stad utom möjligtvis Calcutta stjäls cyklar i samma utsträckning som i Umeå" och en annan bekant påstod att det var allmän uppfattning att man tjänade på att istället för en cykel bara skaffa en bultsax. När jag således flyttade in på Ålidhem var det första jag gjorde att låsa fast min cykel utanför mitt hus. Morgonen därpå, när jag planerat att ta en cykeltur i området stod min cykel helt enkelt inte kvar och så var det med det. Min naiva glesbygdsinställning att "varför skulle nån sno min cykel, människor är ju snälla, och jag har dessutom låst den" fick sig en ordentlig, oreparerbar törn.
Hur det än var med min tro på mänsklighetens godhet ledde ju detta till att jag har promenerat vart jag än ska den senaste månaden. Jag har promenerat så mycket att mina fötter värker om natten och jag har en konstant, molande träningsvärk i benen. Så, igår kväll, när jag efter en heldags pluggande bestämde mig för att jag var värd lite godis och gick till Ica mötte jag på hemvägen en bekant syn: Min cykel. Där stod den, två hus ifrån mitt eget, med mitt lås fortfarande fastlåst och i till synes samma skick som jag senast sett den i. Jag gnuggade mig lite i ögonen, tog fram min cykelnyckel, låste upp den och tog med den hem.
Hur det än var med min tro på mänsklighetens godhet ledde ju detta till att jag har promenerat vart jag än ska den senaste månaden. Jag har promenerat så mycket att mina fötter värker om natten och jag har en konstant, molande träningsvärk i benen. Så, igår kväll, när jag efter en heldags pluggande bestämde mig för att jag var värd lite godis och gick till Ica mötte jag på hemvägen en bekant syn: Min cykel. Där stod den, två hus ifrån mitt eget, med mitt lås fortfarande fastlåst och i till synes samma skick som jag senast sett den i. Jag gnuggade mig lite i ögonen, tog fram min cykelnyckel, låste upp den och tog med den hem.
Man kan väl helt enkelt säga att livet äntligen bestämt sig för att vara på min sida. Jag har iallafall sällan känt mig så nöjd som när jag imorse cyklade till skolan. FLYT!
having an argument with myself down Elisabeth Street
Jag skulle kunna fortsätta hävda att livet fortsätter som vanligt, men det skulle ju vara att ljuga. Och efter att ha spenderat ett dygn med att läsa Sokrates Försvarstal (endast med avbrott för mat och kaffe hos nya vänner) känns det här med att ljuga som något man helt enkelt inte gör. Jag har ju förresten aldrig trott särskilt mycket på de som påstår att det är okej med lite vita lögner ibland heller.
Varför fortsätter då inte livet som vanligt undrar ni kanske? Och varför i all världen läser jag Sokrates Försvarstal på min lediga tid? Jo, såhär är det. Efter att ha haft ett möte med en himla bra studievägledare på Umeå Universitet insåg jag att sjukgymnastprogrammet inte riktigt var min grej när allt kom omkring. Missförstå mig rätt, de 2 veckor jag ägnade åt anatomistudier var himla bra och intressanta, och jag skulle lätt rekommendera de flesta att söka till SG-programmet i Umeå, men jag kan helt enkelt inte rekommendera mig själv att göra det då det verkligen inte passar mig. Jag snikade hursomhelst in mig i efterhand på humanistiska samhällsprogrammet, där jag nu ska läsa idéhistoria i ett år och sen en massa annat liknande. Därav isärplockandet av Platons texter till sent om nätterna.
Jag är rätt stolt över att jag lyckades rannsaka mig själv så till den grad att jag insåg att jag hamnat fel faktiskt. Att "ge upp" har aldrig varit något jag är bra på att göra, även om jag kanske skulle ha behövt det lite nu och då. Jag trivs SJUKT bra med kursen jag läser nu, det är verkligen så himla roligt. Allt det jag önskar att jag hade fått lära mig på gymnasiet får jag lära mig nu istället liksom.
Så, för att sammanfatta: Livet fortsätter inte som vanligt. Ingenting är som vanligt, för "som vanligt" skulle innebära att det finns fler aspekter av mitt liv som är dåliga än bra, och så är faktiskt inte fallet just nu. Och om då livet inte fortsätter som vanligt så är det en bra sak.
Här sitter jag och tar en paus i pluggandet på universitetsbiblioteket as we're speaking. Tror jag ska gå och unna mig själv lite kaffe och kaka nu faktiskt. Ja. Jo.
och dom säger "det var bättre förr"
Det är ju egentligen ironiskt att bloggen bara är bra och levande och jag bara LEVERERAR i mina inlägg när jag egentligen inte har något att skriva. Nu har ju jag aldrig varit något fan av bloggar som bara har inlägg i kategorin "Idag har jag varit på skolan, varit och fikat, pluggat, tittat in i väggen ett tag osv osv" men å andra sidan är jag itne ett fan av bloggar som bara uppdateras en gång i månaden heller. Just nu känns det nästan som om min blogg närmar sig en kombination av dessa två bloggtyper, och det känns ju inte så kul kanske.
Hur det än var med det så trivs jag fortfarande som fisken i vattnet här i Umeå. Det finns dock en sak med den här staden jag kommer ha så fruktansvärt svårt att vänja mig med och som redan får mig att vilja bryta ihop varje morgon när jag gluttar på persiennerna och tittar ut: Vädret. När man kommer ifrån inlandet som jag gör är ju inte regn det vanligaste direkt. Det är ju inte fint väder heller direkt, men vi har faktiskt inte särksilt många regndagar när allt kommer omkring. Här regnar det. Jämt. Nu befinner jag mig nämligen på KUSTEN. Till och med när solen skiner är det som att luften är fylld av pyttesmå vattendroppar. Allt är fuktigt. Detta leder förutom att jag ständigt är ful i håret dessutom till att jag går omkring och snörvlar som en idiot eftersom denna brutala luftfuktighet i kombination med kylan helt enkelt blir för mycket.
Hur det än var med det så trivs jag fortfarande som fisken i vattnet här i Umeå. Det finns dock en sak med den här staden jag kommer ha så fruktansvärt svårt att vänja mig med och som redan får mig att vilja bryta ihop varje morgon när jag gluttar på persiennerna och tittar ut: Vädret. När man kommer ifrån inlandet som jag gör är ju inte regn det vanligaste direkt. Det är ju inte fint väder heller direkt, men vi har faktiskt inte särksilt många regndagar när allt kommer omkring. Här regnar det. Jämt. Nu befinner jag mig nämligen på KUSTEN. Till och med när solen skiner är det som att luften är fylld av pyttesmå vattendroppar. Allt är fuktigt. Detta leder förutom att jag ständigt är ful i håret dessutom till att jag går omkring och snörvlar som en idiot eftersom denna brutala luftfuktighet i kombination med kylan helt enkelt blir för mycket.
En annan sak med Umeå jag inte påstår är till stadens fördel är det här med idrott. Helvete vad folk sportar. Det går inte prata med någon i mer än 5 minuter utan att dom nämner något pass dom varit på/ska till på Iksu eller vill diskutera gårdagens elitserieresultat. Imorgon har vi "studentsportardag" på skolan. Perfekt tänkte jag, bokade tvättid och planerar förutom intensivt anatomi-pluggande att bänka mig framför en film med en påse godis. Like a boss.
mitt hood.
Julia och jag på corona, även kallat "köttmarknaden". Jag förstår efter en kväll där varför.
Delar av min klass *hänger* på lunchen i ljusgården på vårdvetarhuset. Observera våra coola outifts.
let's not talk about the sorrows, let's just say that "oh my god!"
Den senaste veckan har varit ungefär en miljon nya ansikten, en miljon nya intryck, en miljon tankar. Det är nästan svårt att tänka sig att jag bara är 30 mil hemifrån, för allting här känns som en annan värld. Fast å andra sidan var jag på välkomstmässa på universitetet idag och träffade ungefär 10 personer jag känner hemifrån, och varenda gång jag promenerar till Ica Ålidhem för att köpa bröd stöter jag på minst en person jag kan heja på. Men trots att Umeå till invånar-karaktär påminner skrämmande mycket om Strömsunds kommun är det långt ifrån samma sak. Umeå passar mig, studentlivet passar mig, det mesta här är himla bra faktiskt.
Jag spenderar mina dagar på ett exemplariskt umeå-studentvis. Jag lär mig anatomisk terminologi (vem hade kunnat ana att jag faktiskt skulle få nytta av den där latin-kursen jag läste på gymnasiet trots allt?), jag går på föreläsningar, jag hänger på Iksu (okej, har varit på ett pass hittills och det var gratis, men vadå.), jag går omkring på Vårdvetarhuset med ett lakan som mantel och har hunnit med flera utekvällar, bland annat en extremt rolig spontan kväll med Julia och nollning på vårt kårhus Villan.
Jag spenderar mina dagar på ett exemplariskt umeå-studentvis. Jag lär mig anatomisk terminologi (vem hade kunnat ana att jag faktiskt skulle få nytta av den där latin-kursen jag läste på gymnasiet trots allt?), jag går på föreläsningar, jag hänger på Iksu (okej, har varit på ett pass hittills och det var gratis, men vadå.), jag går omkring på Vårdvetarhuset med ett lakan som mantel och har hunnit med flera utekvällar, bland annat en extremt rolig spontan kväll med Julia och nollning på vårt kårhus Villan.
Mh. Livet är väl helt okej faktiskt. Ni kan få en glimt på hur jag bor och de senaste dagarna också faktiskt.
Livet i en studentkorridor på Ålidhem
Bloggstatistiken ser fruktansvärt deprimerande ut, senaste inlägget postades för en evighet sen, och ändå har så mycket hänt! Idag tog jag mig i kragen och gick ner på stan och köpte mig ett mobilt bredband. Nu kan jag alltså åter uppdatera er på alla anekdoter från mitt ack så spännande liv!
Så, vad har hänt sen jag tryckte bilen full med saker och begav mig till Umeå? Hm ja, ärligt talat inte särskilt mycket. Jag har gjort mig hemmastadd i mitt lilla studentrum på fysikgränd. Min cykel blev stulen innan jag ens hann använda den. Jag har hängt med Julia. Jag har burit en madrass på huvudet genom halva Ålidhem med Rosita. Jag har försökt lära mig hur den här staden ser ut. Ikväll ska jag dricka vin. Livet är helt okej med andra ord. Det som slår mig mest med det här stället är den extrema kontrasten att bo i en stad jämfört med att bo där jag bott hela mitt liv. Jag har ca. 3 minuter till Ica härifrån, och dom har öppet till 22 på vardagar? EH? Denna lyx alltså.
Så, vad har hänt sen jag tryckte bilen full med saker och begav mig till Umeå? Hm ja, ärligt talat inte särskilt mycket. Jag har gjort mig hemmastadd i mitt lilla studentrum på fysikgränd. Min cykel blev stulen innan jag ens hann använda den. Jag har hängt med Julia. Jag har burit en madrass på huvudet genom halva Ålidhem med Rosita. Jag har försökt lära mig hur den här staden ser ut. Ikväll ska jag dricka vin. Livet är helt okej med andra ord. Det som slår mig mest med det här stället är den extrema kontrasten att bo i en stad jämfört med att bo där jag bott hela mitt liv. Jag har ca. 3 minuter till Ica härifrån, och dom har öppet till 22 på vardagar? EH? Denna lyx alltså.
Jag tänkte dela med mig av lite high class-iphonebilder, men min iphone och min dator tydligen är osams. Det kommer senare med andra ord! Eller kolla på instagram om ni har såna moderniteter.
FÖLJ DENNA BLOGG FÖR DEN SPÄNNANDE FORTSÄTTNINGEN PÅ "LIVET I EN STUDENTKORRIDOR PÅ ÅLIDHEM"
