lissmedmera

Jag var inte ett särskilt populärt barn på låg- och mellan-stadiet, något som tog sig uttryck i diverse olika former. Bland annat ansåg mina klasskamrater att det var ytterst roande att trycka ner mitt huvud under vattenytan när vi hade simning på skolan. Det gjorde de nämligen varenda gång. Jag minns att jag berättade det för min dåvarande idrottslärare. Han tyckte att jag överdrev och de bara lekte. Det var väl inte så farligt liksom. Han såg aldrig något samband mellan detta och det faktum att jag inte lärde mig simma förrän jag var nio. Åtgärderna för att lära mig var att tvinga mig ha simlektioner oftare. Som ni kanske förstår är min nuvarande inställning till simning inte den mest positiva.

Jag lärde mig som sagt att simma till slut, men det där med att vara under vattenytan går bara inte. Jag får panik. Varenda gång jag dyker under får jag på riktigt känslan av att jag aldrig kommer befinna mig ovanför vattenytan igen. Jag har lärt mig tackla min rädsla när jag simmar i sjön, men med klorvatten omkring mig, och allra allra mest i Strömsunds simhall går det bara inte.

Inte förrän i åttan ungefär insåg jag att jag hade fullgoda skäl att strunta i simundervisningen och slapp gå dit varannan vecka och utstå nittio minuters plåga. Som det är nu får jag väl helt enkelt hoppas att jag aldrig hamnar i en situation då jag måste kunna simma och framförallt dyka. Inge båtutflykter för mig! Synd.