08: Ett ögonblick
I mitt liv har jag upplevt tusentals, miljoner "ögonblick". Att välja ett enda som alltså är det ultimata eller liknande tror jag inte går. Men man kan ju välja ett ögonblick man minns en lång tid kanske.
Det ögonblick jag väljer att skriva om idag utspelade sig en såndär extra solig och varm julidag sommaren 1999. Min gård är omringad av lägdor (eller 'åkrar' som man säger i södern. Men, som jag ständigt poängterar, en åker odlar man typ majs eller vete eller nåt på. På en lägda växer det gräs. Okej. Slutparentes.). I mitten på juli sisådär är gräset på lägdorna som högst. Som den lilla sexåring jag var var det där gräset mer som en djungel än en lägda. Den där dagen byggde jag en koja. Jag trampade upp en liten gång och när jag var alldeles på mitten av lägdan trampade jag ett litet område, slet bort lite gräs och flätade ett tak på något mystiskt vis, med så mycket ingenjörsanda en sexåring kan uppbringa.
När jag låg på rygg i min gräsgrotta, med solen silandes genom gräset, skapandes ett mystisk halvdunkel minns jag att jag tänkte:
"Jag är alldeles hemlig här. Ingen kommer kunna hitta mig här. Jag kan gömma mig här för evigt om jag vill."
Det var en helt otrolig känsla. Nu såhär i efterhand inser jag ju att det hade varit hur lätt som helst att hitta mig om man bara letade lite. Men bara känslan av att vara hemlig för världen var helt ny för mig, och en känsla jag enda sedan den dagen har lärt mig att uppskatta till max.
Jag älskar att vara någonstans utan att någon vet vart jag är. Jag har haft en miljon hemliga skrymslen genom tiderna, där jag krupit ihop och bara njutit av att vara för mig själv, av att ingen kan hitta mig. Det är svårt att säga varför jag tycker så mycket om det. Jag vet inte ens om det är vanligt, ifall många letar såna ställen, eller om det kanske är något jag är ensam om.
När jag dagen därpå klivit upp och tänkte springa ut till min lilla koja igen hade bonden slagit gräset och min koja var borta. Året därpå byggde jag en ny, och året därefter, men de blev aldrig lika bra som den första. Det var det ultimata gömstället, helt enkelt, och ett ögonblick jag förhoppningsvis aldrig lyckas jaga bort ur mitt minne.
en av våra lägdor.
Kommentarer
Trackback
