lissmedmera

En gång när jag var elva snodde jag en bok från biblioteket. Det här var under perioden då jag lånade sisådär 20 böcker i veckan (utan att överdriva) och det var en bok jag lånat en gång som jag verkligen verkligen inte ville lämna tillbaka. Så när jag ställde den i min bokhylla och lät den stå där. Breaking the law! (Efter två månader ungefär hade mitt dåliga samvete över den där jävla boken nått den gräns där jag tog med den till biblioteket, lämnade tillbaks den och fick en sträng tillsägelse att lämna tillbaks böcker i tid. Sen dess har något liknande aldrig hänt!)

Jag har bara blivit kär en gång i mitt liv. Eller bara och bara, jag har ju faktiskt inte levt mer än strax över arton år, så särskilt konstigt är det ju inte, men jag vet å andra sidan människor som har hur lätt som helst att bli kära. Det här tycker jag är ganska intressant faktiskt, hur vissa personer kan hitta de där känslorna lätt medan andra (som jag till exempel) verkligen behöver rannsaka sig själv för att inse att de är kära. Sen är ju begreppet "kär" i och för sig en definitionsfråga, men ni kanske förstår hur jag menar.

När jag gick i nian och skulle söka till gymnasiet sökte jag natur första sökomgången. Inte för att jag egentligen tyckte att kemi var roligt direkt, utan för att jag var bra på det. Jag hade genom hela högstadiet aldrig några problem med naturämnena och alla runtomkring mig verkade se det som en självklarhet att jag skulle gå natur. Det krävdes verkligen mod och beslutsamhet från min sida för att senare säga att "nä, det här är faktiskt inte vad jag vill göra" och lämna in en ny ansökan till estet utan några andrahandsval. Jag har aldrig ångrat det här, trots att jag många gånger varit bitter över många saker som har med min utbildning att göra.

Inte förrän sisådär senaste månaderna har jag kunnat släppa tanken på att passa in på en särskild stil rent utseendemässigt och istället tänkt något ungefär "Äh. Det här tycker jag är snyggt i kombination med det här" och kört på det om morgonen när jag väljer kläder. Så nöjd med mitt utseende som jag varit senaste tiden har jag dessutom aldrig varit tidigare.

Jag har väldigt mycket tvångstankar och väldigt svårt att hantera när vissa saker, som för andra kan verka som ingenting, inte går som jag tänkt mig.

En gång när jag var i Tyskland och som allra mest inne i min Avril Lavigne-fan-period, alltså i elvaårsåldern, köpte jag en skateboard. Jag ville nämligen lära mig skejta (skejta? skatea? skaejtaeje?) precis som Avril. Och när jag ändå höll på ville jag ha ett killkompis-gäng att hänga i skateboardramper med. Inte för att det fanns någon skateboard-ramp i Strömsund. Eller jo, det gjorde det, men den stod vid Vattudalsskolan, och jag var på tok för töntig för att ha vänner som kunde berätta hur det såg ut vid högstadie-skolan liksom. Hur det än var med den saken lärde jag mig aldrig åka på den där skateboarden. Kan bero på mitt extremt dåliga tålamod, jag tror jag gav upp efter en eftermiddags tränande och några skrapsår.

Jag överdriver ofta när jag berättar något om mig själv för att jag ska verka mer intressant.

Jag har väldigt svårt att känna rädsla och kommer ihåg precis alla tillfällen i mitt liv då jag varit uppriktigt rädd.

Utmana folk ska jag tydligen göra också. Jonna, Rosita, Norah och Sanna, gör den här listan, va!