ett livstecken

När oviljan att blogga till slut leder till klagomål över dåligt uppdaterande till och med på en sån liten och till synes betydelselös blogg som min är det väl kanske dags att slänga ihop några rader. Ni kan tacka Cecilia för att detta inlägg ens författas helt enkelt!

Först och främst: JA, jag lever. Så, då var det avklarat och vi kan gå vidare till de mer invecklade frågorna. Hur mår jag? Vad gör jag om dagarna? Hur kommer det sig att antalet inlägg på denna blogg minskat så drastiskt? Alla dessa frågor ska få ett svar!

Alltså, hur mår jag? Jotack, det är riktigt bra faktiskt. Lite flytt-stress och lite separationsångest och lite nervositet men annars är det bara fint! Vad jag gör om dagarna var ju en bättre fråga. Jag antar att vi kan sammanfatta det med att jag försöker få dagarna att gå. Jag är ledig som bara den och har förutom ihop-packandet av mitt rum absolut ingenting att göra om dagarna. Jag kliver upp när jag känner för det, dricker kaffe, spelar lite wordfeud, springer ett varv runt byn och dricker lite mer kaffe. Tänk om det var allt jag krävde av livet liksom! Fast det är det ju inte.

Den sista frågan angående mitt bloggande är lätt att svara på. Jag orkar inte. Till skillnad från vad jag antar är större delen av bloggosfären ser jag inte ett blogginlägg som något lättsamt eller något man kan slänga ihop på fem minuter. Nä, för tro det eller ej, men jag lägger faktiskt eftertanke och tid bakom mina inlägg. Jag påstår inte att det då automatiskt blir en bättre blogg men jag gillar tanken på att mina inlägg iallafall är grammatiskt korrekta och innehåller sådant som andra faktiskt finner någorlunda intressant. Om det faktiskt är så eller om det är min egen uppfattning vet jag inte, men jag brukar vilja känna när jag trycker på "publicera" att det iallafall finns någon form av vettig substans i inläggen.

Vill ni ha lite mer koll på mitt liv annat än genom min fina blogg kan jag ju rekommendera det där fenomenet som heter Twitter, om ni inte hört talas om det tidigare. Det är nämligen där jag dagligen ordspyr små anekdoter som hittills sisådär 60 personer tycker är värda att läsa. Och kontra inte med Facebook snälla, det är väl lite för mycket 2009 över det alltså. Jag är på tok för modern för sånt!

Avslutar detta livstecken-inlägget med lite coola iphonebilder från den senaste tidens äventyr! (eller okej, äventyr och äventyr. Har knappt rört mig utanför gården de senaste veckorna. Se själva!)


Kommentarer
Postat av: Ibomamma

Hej,

Jag som är lite gammalmodig skulle uppskatta den ena eller andra anekdoten även på facebook eftersom jag liksom inte förstår mig på twitter.

Men å andra sidan kan jag ju sitta med dig i köket och höra dina anekdoter, vilka jag kommer att sakna när du flyttar så klart. Men då kan du väl skicka det ena eller andra brev till mig med lite uudatering? ;) Kram till dig <3

2011-08-20 @ 00:46:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0