lissmedmera

När jag skapade min första blogg någon gång i sjuan-åttan använde jag den som någon form av ventilation. Jag släppte ut allt jobbigt som rörde sig i huvudet, lät de där tankarna formas till ord och tryckte på 'publicera' utan att riktigt fundera så mycket mer på att internet inte är ett så hemligt forum som man kanske skulle önska alla gånger. Den bloggen tog jag så småningom bort, och alla inläggen försvann med den någonstans in i det där avgrundshålet där allt som försvinner från jordens yta tar vägen. Jag gjorde ganska snart en ny blogg, som jag delade med mig av till vänner och där jag skrev om vardags-saker ungefär.

Promqueenopposite döpte jag bloggen till, för det var så jag kände mig, som motsatsen till allt som var vackert och omtyckt. Jag fyllde den med kryptiska inlägg om ångest och besvikelse, med noggranna redogörelser om livet i stort. Jag har kvar den här bloggen med ett lösenord, och ibland kan jag gå in och läsa och förundras över hur lite jag idag bryr mig det som tog upp en hel värld för mitt 15-åriga jag. Ibland undrar jag till och med om det är samma person som skrev allt som hamnade på den bloggen, annat än i ren fysisk bemärkelse. Förmodligen inte.

Den här bloggen skulle bli mer neutral tänkte jag. Inte fylld av intern smärta, inte fylld av kodade meddelanden, utan en massa sånt som ändå ingen orkar läsa. Istället har jag nu hamnat i ett läge här att jag inte skriver något alls om mitt inre i något slags försök att inte dela med mig av för mycket till omvärlden. Varje fras jag skriver som handlar om någonting djupare än vad jag åt till frukost omformulerar jag en miljon gånger för att ingen utom rätt personer ska förstå vad jag menar och för att de rätta personerna verkligen ska förstå också. Detta har således lett till att den personlighet jag kanske skulle önska att min blogg hade har tynat iväg någonstans och ersatts av en massa anonymt babbel om ingenting.

Jag vet inte vad det är jag försöker säga med det här inlägget, men jag tror att det är något i stil med att jag oavsett vad den här bloggen ger intryck av är en ganska komplex människa. Det är också en förklaring till varför det kanske är lite tomt och tyst och tråkigt här, eller så är det kanske en uppmaning till er att ta reda på mer om allt det där jag av olika anledningar väljer att inte skriva om här.

Äh, jag vet inte. Såhär går det när man egentligen är på tok för trött för att få ihop något vettigt men ändå väljer att trycka på publicera-knappen. Oavsett hur det är så vill jag väl bara poängtera att jag inte är femton längre. Och tro mig, det om något är jag glad för.