Igår kväll, innan det sjunkit in vad som hänt i Oslo, var det så overkligt i mina öron att jag inte ens blev påverkad. Imorse, när jag vaknade, slog på radion, hörde dödssiffrorna och detaljerna bröt jag ihop. Jag försöker följa nyhetsrapporteringarna men orkar inte en för lång stund i taget, det är för nära inpå, för skrämmande.
Norge är Norge. Norge är inte Pakistan eller Somalia. Norge är en demokrati, ett öppet land där invånarna känner sig trygga. Man kan säga att "det här händer varje dag runt om i världen" hur mycket som helst, men det går inte komma ifrån det faktum att det här är för nära, för chockartat för att se det ur ett sådant perspektiv.
Förra sommaren var jag på SSUs valläger i Strömstad, ett mer eller mindre likadant evenemang som det AUF anordnat på Utöya. Den tanken som snurrar runt runt i mitt huvud, som får mig att må illa och inte går att förstå hur mycket jag än tänker den är: "Det hade kunnat hända här. Det hade kunnat hända mina vänner. Det hade kunnat hända mig".
Mitt politiska engagemang grundar sig i min längtan efter ett rättvist Sverige, efter en rättvis värld. Jag brukar tänka att jag önskar att alla hade det som vi har det här, att vi ens kan engagera oss, att vi kan gå med i politiska partier utan att bli fängslade av regeringen, att alla borde få leva i en lika trygg värld som jag gör. Idag har en del av den här tryggheten jag alltid känt raserats och spridits med vinden.
Om det var högerextrema krafter eller vad det var som låg bakom det fruktansvärda som hände på Utöya är i nuläget inte det viktigaste. Det är heller inte viktigt att diskutera om det här är ett "terrorattentat" eller inte. Huruvida gärningsmannen var psykiskt sjuk eller inte. Det som är viktigt idag, det som spelar någon roll är att nästan 100 personer dödats för att de har en åsikt. För att de står för något i världen och ville engagera sig för det. Unga människor, precis som jag och mina vänner. Människor precis som vem som helst.
När jag följer vad som händer över sociala medier idag, när jag följer sorgen på facebook- och twitter-feedet är det förutom mina egna tankar till de döda, de överlevande och deras anhöriga dessutom en enorm stolthet som fyller mig. Jag har aldrig känt mig lika säker i min politiska övertygelse som idag. Har aldrig varit lika stolt över att jag engagerar mig. Mitt i allt det mörka idag är det mitt eget politiska engagemang som håller mig ifrån att bryta ihop över ondskan som finns i världen.
Idag om någon dag är en dag att gå med i ett politiskt parti. Jag struntar i höger och vänster nu, det är när såna här fruktansvärda händelser sker som det är dags att visa att det finns människor som tror på demokratin och vill värna den. Och även om det idag är så mörkt och tungt och sorgligt så går det att förändra världen. Det är jag övertygad om.
Imorgon fortsätter jag reflektera över det som hänt, men ikväll ska jag bara tända ljus i mängder, låta en liten del av mina tankar stanna i Oslo och umgås med min familj som är hos mig och jag hos dem.
Tack för mig.
