lissmedmera

Varför fortsätter då inte livet som vanligt undrar ni kanske? Och varför i all världen läser jag Sokrates Försvarstal på min lediga tid? Jo, såhär är det. Efter att ha haft ett möte med en himla bra studievägledare på Umeå Universitet insåg jag att sjukgymnastprogrammet inte riktigt var min grej när allt kom omkring. Missförstå mig rätt, de 2 veckor jag ägnade åt anatomistudier var himla bra och intressanta, och jag skulle lätt rekommendera de flesta att söka till SG-programmet i Umeå, men jag kan helt enkelt inte rekommendera mig själv att göra det då det verkligen inte passar mig. Jag snikade hursomhelst in mig i efterhand på humanistiska samhällsprogrammet, där jag nu ska läsa idéhistoria i ett år och sen en massa annat liknande. Därav isärplockandet av Platons texter till sent om nätterna.

Jag är rätt stolt över att jag lyckades rannsaka mig själv så till den grad att jag insåg att jag hamnat fel faktiskt. Att "ge upp" har aldrig varit något jag är bra på att göra, även om jag kanske skulle ha behövt det lite nu och då. Jag trivs SJUKT bra med kursen jag läser nu, det är verkligen så himla roligt. Allt det jag önskar att jag hade fått lära mig på gymnasiet får jag lära mig nu istället liksom.

Så, för att sammanfatta: Livet fortsätter inte som vanligt. Ingenting är som vanligt, för "som vanligt" skulle innebära att det finns fler aspekter av mitt liv som är dåliga än bra, och så är faktiskt inte fallet just nu. Och om då livet inte fortsätter som vanligt så är det en bra sak.