lissmedmera

De senaste veckorna har jag befunnit mig i ett vilse-tillstånd. Jag har virrat runt i oförståelse, jag har letat dörrar, letat rätt vägar. Jag har känt mig fel, borttappad och helt enkelt vilse. Nu kanske ni tänker att jag är i ett vägskäl i livet. Så är inte fallet. Anledningen till min brutala själsliga och fysiska vilsenhet är att jag de senaste veckorna haft ett kursmoment placerat i Teknikhuset.

 

De som gått på Umeå Universitet ett tag har hunnit lära sig den gyllene regeln om bäcken. Genom hela campus rinner en bäck (eller okej, det är väl mer av ett dike) som skiljer på de olika sidorna. Ena sidan: Lärarhuset, Samhällsvetarhuset och Humanisthuset. Andra sidan: Alla teknik-dator-matte-biologi-tjafs-hus. Nu när vi lär oss webbproduktion (???) så håller vi alltså till på fel sida bäcken. Här följer en lista på allt som är fel med den här sidan:

 

1. Ungefär 90% av dem som går omkring i Teknikhusets korridorer är män. I vanliga fall hade jag ju inte klagat över detta då jag i vanliga fall tycker att män kan vara rätt trevliga att titta på. I Teknikhuset har alla män mössa, hoodies och ser ut att inte ha sett annat ljus än flimmer från sin datorskärm på flera år (ungefär lika länge som de inte har duschat). Kontentan: Obekväm stämning.

2. I Teknikhuset är det inte alls konstigt att höra samtal i stil med följande: -Men har du försökt att multiplicera kvadratroten med den totala summans funktion? - Ja men då får jag ju fram summans funktion och inte vad den linjära funktionen upphöjt till summan är. (Om någon som läser detta kan matte förstår ni genast min vilsenhet då detta fingerade samtal förmodligen är helt ute och cyklar)

3. Alla datorer som ständigt står på gör att hela Teknikhuset är inhöljt i en loj dimma av värme som dessa datorer utsöndrar och som darrar av datorernas surr. Det är som att komma in i en dimma. En dimma som förgiftar mitt filosofiskt lagda sinne och byter ut min kunskap om Sartre, renässans-konst och genusteori mot "men om jag flyttar den här .diven och lägger in den i min content kan jag koda ut den här css:en!" (Återigen: Om någon som läser detta kan HTML-koda så förstår även ni min vilsenhet)

4. I Teknikhuset är min kunskap om Sartre, renässans-konst och genusteori inte bara värdelös, den är också något att förlöjliga och avfärda som "trams".

 

Med andra ord: Jag är förvirrad. Jag saknar humanisthusets trygga, sunkiga fik där spinkiga pojkar i sotarmössor och tjejer i dreads och harembyxor beställer falafelrulle efter falafelrulle och där ingen lyfter på ögonbrynen om någon skulle få för sig att ställa sig på ett bord och recitera ett medeltidsepos. Tills nästa termin får vi alla helt enkelt hålla tummarna för att jag inte förtvinar här borta. Har ni inte hört något från mig tills dess så kan ni leta efter mig i Teknikhusets källare.

 

Om ni vågar.

 

Igår fick jag uppleva något jag inte varit med om på åratal: Riktigt dålig pedagogik. Så dålig pedagogik att det resulterade i tårar och ont i magen hela vägen fram till jag skulle försöka somna på kvällen.

 

Jag läser just nu ett kursmoment som heter Produktion för tryckta medier och webb där vi som första uppgift skulle lära oss InDesign. Jag slet mitt hår. Jag vrålade i frustration. Jag trodde att jag aldrig skulle lära mig. Men plötsligt klickade det, och när det klickade var det fruktansvärt roligt. En mycket bra lärare guidade mig med stort tålamod genom marginaler och baslinjeraster och i slutet på förra veckan tittade jag på min skärm och utbrast i ett "Fan va snyggt. Jag är så jävla BRA. Jag och InDesign är en match made in heaven!"

 

Igår promenerade jag således rak i ryggen och skrev mitt namn på examinationslistan. Jag väntade glatt tills en lärare kom förbi för att godkänna mitt fantastiska arbete. Hen slängde en enda blick på mitt arbete och konstaterade: 

"Du är ju helt ute och cyklar. Vad har du ens hållit på med? Ingen kan väl titta på det här utan att få ont i ögonen". Sedan började hen ändra allt i min layout för att slutligen konstatera att jag inte var godkänd eftersom jag "inte kunde balansera" och inte hade en "blick för vad som ser bra ut". Sen gick hen och jag grät en skvätt över att känna mig så dålig.

 

Nu såhär ett dygn senare efter reflektioner över kaffe, en hel del klagande till mina klassisar och en ny blick på mitt arbete (som faktiskt ÄR rätt snyggt) förstår jag ju att det inte var jag som var dålig utan hen. Efter ett samtal med resten av klassen visade det sig att jag var långtifrån den enda som upplevt denna brutala brist på pedagogisk kunskap och vi kunde skicka vårt programråd för att klaga. Förhoppningsvis löser det något, men faktum kvarstår att en enda lärare lyckades att på bara sekunder döda all min kreativitet och vilja att lära mig mer.

 

Jag är ju 20 år och kan i de flesta fall ändå hantera såna här situationer relativt bra. Det kunde jag inte när jag var yngre. Inga barn kan hantera kritik när den tippar över till hån och personangrepp. Ändå är gårdagens situation misstänkt lik en rad upplevelser från min barndom. Jag hade till exempel en idrottslärare på lågstadiet som tyckte att jag ("hon den dåliga") skulle sitta på bänken under idrottslektionerna "för att inte vara i vägen för de andra". Samma idrottslärare tyckte att hen inte kunde skälla på mina klasskamrater när de tryckte ner mitt huvud under vattenytan på simlektionerna. Sålänge jag inte lärde mig simma var det ju inte deras fel, det var ju kul att se mig sprattla tyckte de andra. Jag lärde mig inte simma förrän jag var tretton, är fortfarande rädd för vatten och har aldrig varit  på en idrottslektion utan åtminstone en gnutta ångest. Åttaåriga Liss insåg nämligen inte, som tjugoåriga Liss nog hade gjort, att läraren i fråga var ett as rent ut sagt, utan trodde istället upp till vuxen ålder att hon var värdelös på idrott. 

 

En lärare ska inte bara lära ut. En lärare ska dessutom peppa, inspirera och hitta vägar fram till en ökad kunskap hos eleverna. Nu är ju både min idrottslärare på lågstadiet och min handledare på kursen jag läser nu extremfall när det kommer till dålig pedagogik, men jag tror att det är beklämmande vanligt att en lärare fokuserar mer på homogena resultat än varje individs personliga utveckling. Lyckligtvis finns det ju bra lärare också, rätt många till och med, men jag vill faktiskt att alla lärare ska vara bra. Eller, om det är för höga krav så vill jag i alla fall inte ha lärare som dödar elevers vilja att lära. Jag vill helt enkelt att lärare ska vara pedagoger.

 

JAG ÄR TILLBAKA!!!!!!!!!!!!

 

För ett osaligt antal veckor sedan bestämde jag mig för att lämna den här lilla trevliga bloggen åt sitt öde. Eller, det var väl egentligen inte tanken att göra det ska erkännas, sanningen är att jag var för lat för att uppbringa den energi som ett kreativt skrivande kräver. Men eftersom en ju aldrig vill vara den som blir dumpad av kreativitet i detta fall) och om det nu ska vara vill vara den som sätter dolken i hjärtat (på bloggen alltså) väljer jag att anamma inställningen att jag lämnade bloggen, inte tvärtom. 

 

I vart fall blev det för mycket idag. Jag har länge känt någon slags inre skrikande panik över saker jag vill säga på något sätt. Det är dags för min blogg att resa sig ur askan, så att säga. 

 

Hoppas ni följer med mig, pusspuss!

För en vecka sen sisådär, efter en heldags intensiva b-uppsatsefterforskningar, begav jag mig till hörsal C för ett seminarium vars blotta namn, "Socialdemokratins ideologiska utmaningar", får politikerhjärtat inom mig att klappa lite extra. Det var alltså den otroligt sympatiske mannen Lars Engqvist som höll i detta väldigt spännande seminarium om Socialdemokraternas kommande uppgraderade partiprogram. Lars Engqvist har tidigare varit både förbundsordförande för SSU, socialminister och vice statsminister och är nu sekreterare i Socialdemokraternas programkommision som jobbar för att ta fram partiets nionde partiprogram. (Han är dessutom journalist i grunden, så jag tänker mig att jag vid hans ålder bör ha en minst lika lång och imponerande meritlista)

Lars Engqvist sa väldigt många bra och vettiga saker. Han pratade om hur dramatiska samhällsförändringar ofta leder till att ett reviderat partiprogram behöver tas fram och hur Socialdemokraterna nu behöver ett partiprogram anpassat till att vi trots allt sitter i opposition- inte som det nuvarande som mellan raderna förutsätter att partiet är i regeringsposition. Partiet ställs nu också för globala utmaningar och ett behov av att anpassa sig till ett allt mer individualiserat samhälle.

Det är här de "ideologiska utmaningarna" kommer in i bilden. Hur ska ett parti vars ideologi går ut på att vi alla hjälps åt att bygga ett bra land och en bra värld fungera i ett samhälle där individualismen får allt större plats? Jo, såhär: Socialdemokraternas ideologi bygger på ett förhållande mellan frihet och jämlikhet- det ena kan inte existera utan det andra. Lars Engqvist myntar här det, enligt mig, helt fantastiska begreppet solidarisk individualism. Solidarisk individualism innebär att varje individ ges chansen att utvecklas till sin fulla potential. Genom det får vi ett samhälle med fria människor. Ett samhälle med fria människor blir ett mer jämlikt samhälle vilket innebär att varje individ blir ännu mer fri. Frihet innebär inte att kunna välja på en marknad. Frihet handlar om att vara en jämlik individ med alla möjligheter i världen att nå sina drömmar. Visst låter det fint? Det är det också. Det är nämligen socialdemokrati.

Även om begreppet solidarisk individualism är vad jag framför allt kommer ta med mig från det här seminariet var det också fint att höra vad mer programkommisionen vill ha med i det nya partiprogrammet. Lars Engqvist nämnde bland annat några långsiktiga handlingslinjer som innefattade arbete åt alla, hög kvalitet i välfärden, försäkringar som ger alla trygghet, en miljöpolitik som tar klimathotet på allvar och ett samhälle där demokratin är överordnad marknaden. En massa fantastiska handlingslinjer alltså. Jag vet inte hur det är med er, men själv tycker jag att det låter som om programkommisionen har en väldigt bra plan på hur vi ska föra socialdemokratin framåt!

Om ni vill veta mer om vad det nya socialdemokratiska partiprogrammet kommer innehålla tycker jag ni ska läsa programkommissionens blogg!

Ett av de mer uppenbara orden är såklart facerape. Att jämföra något sådant som att en kompis går in på ens facebookprofil och skriver en status i stil med "jag e bög" (vilket förövrigt verkar vara det roligaste svenska folket vet) som sedan raderas några timmar senare med en våldtäkt är inte bara osmakligt, det är dessutom ett slag i magen på alla som någonsin blivit utsatta för ett övergrepp. Jag tänker inte sticka under stol med att även jag använt det här begreppet, men det är något jag slutat med, och uppmanar er andra att sluta med.

Ett annat uttryck som bör hamna under kategorin "Begrepp som bör skrotas" är white trash. Begreppet white trash används för att skämta nedsättande om vita låginkomsttagare. Tänk uppväxter i trailer parks, blonderade, kedjerökande mammor i mjukisbyxor och tonårsgiftermål. Det finns två problematiska aspekter på begreppet white trash. Dels är det ett uttryck för klassförakt; att vara white trash är att ha sämre förutsättningar i livet på grund av en lägre inkomst än medel. Dels är det ett rasistiskt uttryck; att benämna något för just "white trash" med betoning på "white" är att indirekt påstå att "black trash" inte finns, då "black" redan från start är synonymt med "trash". Ni kanske förstår min poäng nu, och förhoppningsvis tar ni till er detta också.

Jag kanske är ett PK-pretto. Jag kanske förstorar upp saker som inte anses vara särskilt kontroversiella. Jag kanske skapar en problematik där det inte finns någon. Men vet ni vad? Jag är gärna sådär jobbigt pretentiös i era ögon om det innebär att jag ärligt kan säga att jag lägger värderingar i vad jag säger. Sånt här är viktigt, även om det är lätt att glömma. Tänk på vad ni säger, helt enkelt. Vissa uttryck borde kanske vara kontroversiella.

Vad gjorde jag i Lund då, kanske ni undrar förresten? Jag var på SFS årsfullmäktige som representant för Umeå Studentkår. (SFS är alltså organisationen Sveriges Förenade Studentkårer). Förutom långa mötesförhandlingar i plenum bjöds det även på en fantastisk bankett, en liten insyn i Lunds studentliv, hängande i solen under magnoliaträd och tal av Jan Björklund (det sistnämnda minst imponerande). Det har varit ungefär sommar i Lund, allting var grönt och blommande och alla husen var gamla och fina. Kårvärlden är faktiskt himla rolig, bjuder på internhumor och är dessutom rätt spännande. Politik- och mötes-nörden inom mig är helt enkelt nöjd efter helgen.

Det känns lite grann som om jag har återgått till mitt 14-åriga jag, som kan ligga i sängen flera timmar och stirra upp i taket med kent i hörlurarna. Precis detta var vad jag gjorde i lördags, alldeles fascinerad. "Jag är inte rädd för mörkret" är så himla, himla bra. Har ni lyssnat? Om inte, så gör det. Det är lite som om gamla kent har återvänt, men ändå har nya inslag och känns nytt. 

"Isis & Bast" är min favorit hittills på albumet. Himla fint på alla sätt. Lyssna nurå!

Den frågan ställde sig någon smart person redan för en herrans massa år sen faktiskt och kom fram till att det borde finnas ett könsneutralt pronomen istället för "han" och "hon"; "hen". "Hen" används alltså när könet är okänt eller irrelevant eller i fall där någon inte vill erkänna en speciell könstillhörighet. "Hen" ska inte ersätta "han" och "hon" i fall där man faktiskt vet personens kön. Detta är alltså en enkel lösning på ett lingvistiskt problem, men trots att det kan tyckas ganska simpelt egentligen har denna debatt blommat upp det senaste året och väckt starka reaktioner, både bland de som är för och emot användandet av ordet.

Jag personligen kan verkligen inte hitta några hållbara argument emot användandet av "hen". Allvarligt talat, borde inte alla tycka att det är lättsammare att säga "hen" än "han eller hon"? Det blir mer flyt i språket, helt enkelt. Det handlar inte om att, som många verkar tolka det, "avköna" samhället, utan om att fylla en språklig lucka med ett könsneutralt pronomen. Är det verkligen så kontroversiellt? Är det verkligen något radikala manshatare hittat på? Nej, det är språknördar som vill fylla en lucka i det svenska språket. Att det dessutom är ett feministiskt framsteg är som jag ser det bara ett plus. 

Ska ge er ett exempel. Niclas Wahlgren skrev idag såhär på twitter för att argumentera mot användandet av "hen":

Ja, Niclas. Adam: Han. Eva: Hon. Men de flesta är väl överens om att vi inte vet guds kön? Gud: Hen. Återigen: "Hen" ersätter inget. Punkt. "Hen" fyller ut luckor. Punkt. Som jag ser det försöker många, i likhet med Niclas Wahlgren, göra någon slags ställningstagande mot feminism genom att markera sitt avstånd till detta ord. Män kommer alltid vara män och kvinnor kommer alltid vara kvinnor, men det uppstår ett rent språkligt problem när man i en diskussion ska försöka referera till "läkaren" på ett könsneutralt sätt eller när någon faktiskt inte anser sig tillhöra något särskilt kön (Ja, vissa känner så. Det är 2012, kom över det). Detta problem löser man med "hen".

"Hen" innebär inte ett könlöst samhälle. "Hen" innebär möjligheten till ett mer mångsidigt och mindre komplicerat språk. Det är inte så himla invecklat, hörrni.

---

Jag vet inte riktigt vad det är som gör mig mest upprörd med dessa grupper. Det kan vara de äckliga kommentarerna i stil med "Hen passar väl ändå inte i denna grupp." eller de, om möjligt ännu äckligare, som lyder "Nu blev det trångt i byxan". Det kan vara tanken på alla som inte hamnar i bildgallerierna i dessa grupper. Det kan vara de 25-åriga killarna som gillar bilder på hårt posande 14-åriga tjejer. Det kan också vara det uppenbara faktum att dessa grupper påminner mig om hur ytligt vårt samhälle är.

Skaparna av dessa grupper (och de som gått med i grupperna också för den delen) kan hävda hur mycket de vill att det "bara är en kul grej" eller att "det inte skadar någon", men vad är egentligen dessa gruppers syfte? Som jag ser det är det ett sätt att legitimera popularitet (för allvarligt talat, snygghet är ju faktiskt synonymt med popularitet, åtminstone i den åldern) och kanske framför allt, på ett inte allt för uppenbart sätt, trycka ner dem som inte var snygga och häftiga nog att vara med på sidan. De som hamnar på en bild får bekräftat att de är snygga, de som inte gör det får bekräftat att de inte är snygga. Fullt logiskt, alla har sin plats och alla ska minsann påminnas om det. 

Min poäng är väl kanske att det finns många sätt att få folk att vantrivas med sig själva. Man kan säga rätt ut till någon att hen är ful. Man kan också skapa en facebookgrupp, lägga upp bilder på "snygga" killar och tjejer och således trycka det i andras ansikte. "Titta, så här ska man vara och se ut, här platsar inte du." Man kan också gilla såna sidor och stödja hela grejen. För ja, det är precis vad man gör genom att gilla en sån sida: Man stödjer tanken på att vissa är mer värda än andra.

Men vadå, jag ska sluta klaga, vi ska ju vara nöjda att vi inte lever på 1800-talet längre, eller hur var det nu igen?