Historien om de mystiska apelsinerna.
Oinsatta skulle ju lätt kunna tro att man som universitetsstuderande går omkring och funderar på viktiga saker och livets stora frågor dagarna i ända. Vad vet jag, det kanske de flesta universitetsstuderande gör också, men jag kan ju bara tala för mig själv och således konstatera att så inte är fallet. Det som de senaste dagarna förbryllat mitt huvud och tagit upp i princip all min vakna tid att fundera över är varken hur vi ska få fred på jorden eller vad jag vill göra med mitt liv eller ens hur man analyserar Hjalmar Söderberg ur en idéhistorisk vinkel (vilket för övrigt är precis vad min nästa skoluppgift går ut på).
Nej, den stora fråga som förföljt mig är varför i all världen det luktar så konstigt på mitt rum och framför allt vad det kan vara. Nu nyss när jag skulle tvätta hittade jag äntligen svaret på denna fundering i form av en påse mögliga apelsiner i min tvättkorg under min smutstvätt. Min första tanke efter detta, ärligt talat inte särskilt trevliga, fynd var lättnad över att äntligen funnit källan till vad som på så många sätt förpestade min tillvaro. Lättnaden blev dock kortvarig i takt med att nya frågor började hopa sig som mörka regnmoln på en klar sommarhimmel:
Först och främst är frågan vart dessa apelsiner kom ifrån. Jag har inget som helst minne av att ha köpt en påse apelsiner de senaste veckorna. Nästa fundering är varför apelsinerna låg i tvättkorgen, vilket ju i åtminstone min värld annars inte är ett särskilt tradionellt ställe att förvara apelsiner på. Är det möjligt att någon brutit sig in i mitt rum och lagt påsen där, och isåfall, varför? Är det möjligt att jag gått i sömnen till affären, köpt apelsiner i sömnen för att sedan (fortfarande i sömnen) lägga påsen i min tvättkorg? Är det möjligt att apelsinerna var ett tecken på jordens undergång utplacerat av gudarna? Är det möjligt att jag medan jag köpte apelsiner och la dem i min tvättkorg var med om något traumatiskt och har trängt bort hela händelsen (det hade iallafall Freud röstat på!)?
Nej, den stora fråga som förföljt mig är varför i all världen det luktar så konstigt på mitt rum och framför allt vad det kan vara. Nu nyss när jag skulle tvätta hittade jag äntligen svaret på denna fundering i form av en påse mögliga apelsiner i min tvättkorg under min smutstvätt. Min första tanke efter detta, ärligt talat inte särskilt trevliga, fynd var lättnad över att äntligen funnit källan till vad som på så många sätt förpestade min tillvaro. Lättnaden blev dock kortvarig i takt med att nya frågor började hopa sig som mörka regnmoln på en klar sommarhimmel:
Först och främst är frågan vart dessa apelsiner kom ifrån. Jag har inget som helst minne av att ha köpt en påse apelsiner de senaste veckorna. Nästa fundering är varför apelsinerna låg i tvättkorgen, vilket ju i åtminstone min värld annars inte är ett särskilt tradionellt ställe att förvara apelsiner på. Är det möjligt att någon brutit sig in i mitt rum och lagt påsen där, och isåfall, varför? Är det möjligt att jag gått i sömnen till affären, köpt apelsiner i sömnen för att sedan (fortfarande i sömnen) lägga påsen i min tvättkorg? Är det möjligt att apelsinerna var ett tecken på jordens undergång utplacerat av gudarna? Är det möjligt att jag medan jag köpte apelsiner och la dem i min tvättkorg var med om något traumatiskt och har trängt bort hela händelsen (det hade iallafall Freud röstat på!)?
Nej, vi kan nog konstatera att det hela är ett mysterium. Jag får väl lägga frågan åt sidan tills fler ledtrådar uppenbarar sig och helt enkelt nöja mig med att det inte längre luktar mögliga apelsiner på mitt rum. Varsågoda för denna spännande anekdot ur mitt liv!
Har ni information som kan hjälpa mig i utredningen kring de mystiska apelsinerna? Tveka inte att ringa. Ditt samtal kan göra skillnad!
När julstämningen tar över.
Som jag nämnde för någon dag sen är jag en stor jul-fantast. Idag är det Luciadagen, vilket i min värld är en dag på den stämningsnivån att den ger julafton allvarlig konkurrens. Förra året på lucia satt jag i en skabbig stuga i Vilhelmina i min ensamhet utan att höra så mycket som ett enda "Natten går tunga fjät". Därför kände jag i år för att kompensera denna avsaknad på luciatåg och har idag sett inte mindre än TRE stycken. Det finaste var det imorse i lärarhusets ljusgård innan det ens hunnit ljusna utanför. Lätt värt att släpa sig upp i ottan och halka på isen hela vägen till campus för det, särskilt när två vänner agerar dels svartklädd Lucia, dels tärna. Jag åt även en lussebulle till frukost med Liv efter det hela. Sen åt jag pepparkakor till lunch. Och mellanmål. Och middag. Välbalanserad diet, minsann.
I övrigt har jag på något vis lyckas dra på mig något slags förstadie till influensa, och har ända sedan jag kom hem från skolan legat och stirrat upp i taket och lyssnat på Musikhjälpen. Min vanliga tur dessutom att jag, när jag för första gången sedan jag började på Umu, tänker tanken "Jag kanske ska stanna hemma från skolan imorgon" har en av väldigt få dagar med obligatorisk närvaro. Livet bara SKRATTAR MIG I ANSIKTET. Tänker spendera resten av kvällen åt att äta ännu fler pepparkakor för att trösta mig själv.
I övrigt har jag på något vis lyckas dra på mig något slags förstadie till influensa, och har ända sedan jag kom hem från skolan legat och stirrat upp i taket och lyssnat på Musikhjälpen. Min vanliga tur dessutom att jag, när jag för första gången sedan jag började på Umu, tänker tanken "Jag kanske ska stanna hemma från skolan imorgon" har en av väldigt få dagar med obligatorisk närvaro. Livet bara SKRATTAR MIG I ANSIKTET. Tänker spendera resten av kvällen åt att äta ännu fler pepparkakor för att trösta mig själv.
Sandra gav Liv glitter och vi fixade luciastämningen!
Att bli räddad från misären.
Innan jag flyttade till Umeå hade jag aldrig kunnat gissa att jag skulle trivas så pass bra som jag nästan på en gång faktiskt kom att göra. Det känns som att jag är på rätt plats i mitt liv, för att låta lite lagom klyschig sådär. Men det finns något som varje dag i sisådär tio veckor nu gett mig riktig ångest och hade fått mig att flytta hem för länge sedan om det inte varit för att allt annat är så pass bra: Min studentkorridor.
Varje gång jag berättar för folk hur extremt jävla vidrigt mitt korridorskök är tittar de på mig med skeptiska blickar och säger något i stil med "men SÅ hemskt kan det ju inte vara, är inte korridorer alltid lite nasty?" varpå jag ihärdigt försöker övertyga dem om att mitt kök faktiskt är så äckligt som jag påstår, vilket alltid går sådär. Tills de själva får se köket och på en gång viker sig och erkänner: Mitt korridorskök är det äckligaste genom tiderna. Detta är till och med bekräftat av min hyresvärd, som en morgon stod i köket när jag gick dit för att hämta flingor stod där med ett helt bestört ansiktsuttryck och utbrast att det var "det värsta han sett på 20 år".
Varje gång jag berättar för folk hur extremt jävla vidrigt mitt korridorskök är tittar de på mig med skeptiska blickar och säger något i stil med "men SÅ hemskt kan det ju inte vara, är inte korridorer alltid lite nasty?" varpå jag ihärdigt försöker övertyga dem om att mitt kök faktiskt är så äckligt som jag påstår, vilket alltid går sådär. Tills de själva får se köket och på en gång viker sig och erkänner: Mitt korridorskök är det äckligaste genom tiderna. Detta är till och med bekräftat av min hyresvärd, som en morgon stod i köket när jag gick dit för att hämta flingor stod där med ett helt bestört ansiktsuttryck och utbrast att det var "det värsta han sett på 20 år".
Som ni kanske förstår överdriver jag inte. Som ni kanske även listat ut har jag kommit till den punkt då jag inte klarar av att leva i detta elände längre. Mitt i min köks-misär fick jag alltså plötsligt ett erbjudande om att flytta in i en trea på andra sidan Ålidhems Centrum. Där kommer jag således bo tillsammans med en rödhårig vän, en gosig katt och en disco-sköldpadda från och med januari. Jag kommer aldrig mer behöva kliva över utspillda kompostpåsar på vägen till kylskåpet. Jag kommer aldrig mer behöva skyffla kycklingrens ur slasken för att kunna diska. Jag kommer aldrig mer behöva ta på mig skor för att gå till köket. Tänk vad fint saker kan lösa sig!
ett inlägg
Hej. Det här är en blogg. Som jag en gång i tiden brukade uppdatera rätt flitigt. Sen insåg jag att det finns en hårfin linje mellan vad som var för personligt för att blogga om och vad som var för vardagligt att blogga om, och att inget som händer i mitt liv kan ställas precis på den linjen utan att hamna för långt åt något håll. Men eftersom mina käraste vänner tjatat på mig (ja, faktiskt!) så gör jag väl ett nytt försök då.
Egentligen har jag inte ens tid att blogga. Det är nämligen TENTAVECKA. Jag har hemtenta dessutom, vilket innebär att jag de närmaste dagarna kommer spendera ohälsosamt många timmar inlåst på mitt rum med min dator och ungefär 10000 sidor kurslitteratur. Folk har blivit tvångsinlagda för mindre, liksom. Tentaveckor är för övrigt vad jag vill kalla ett "universitetsfenomen". Det är så smidigt inrättat nämligen att de allra flesta tentor är kring ungefär samma datum oavsett vad man läser. Detta innebär såklart att alla eftertentafester infinner sig samma helg också. Fast å andra sidan infinner sig festtillfällen varje helg om man så vill. Ännu ett universitetsfenomen. Den 25e varje månad är ett fint sådant exempel. Det är nämligen det datum då allas vår favoritmyndighet csn fyller våra trasserade bankkonton med pengar som vi låtsas att vi slipper betala tillbaka. Varför bry sig om studier och framtid när man har 8000 kronor på kontot och alla krogar i stan har öppet liksom?
Sen finns det sånadär universitetsfenomen som kanske är lite mer otippade. En sådan sak är dagisutflykts-utstyrslarna. Överallt på campus ser man studenter fiska fram kaffetermosar och lunchlådor med smörgåsar ur praktiska ryggsäckar. När hösten inföll sig kombinerades dessa med praktiska vandringskängor och skaljackor och känslan av mellanstadiets friluftsdagar är alltså komplett. Kaffetermosarna är nästan en historia för sig. Eftersom jag är lat och inte i närheten av lika snål som jag borde vara köper jag varje dag kaffe i humfiket för dyra pengar, men hade jag tagit med mig en termos hade jag förmodligen också behandlat den som termosmänniskorna gör: Burit den i famnen som ett kärleksbarn för att sedan med kaffedarrande fingrar hälla upp termosmugg efter termosmugg på föreläsningarna. Vi har det inte lätt alltså.
quiet sounds picked up and dissected, all faint shadows reflected
Det har varit en fin dag. Jag har haft ett himla roligt seminarium om vetenskapshistoria. Jag har cyklat i solsken med Serenades i hörlurarna (för övrigt måste ju Serenades vara det bästa musikaliska samarbetet någonsin? Adam Olenius OCH Markus Krunegård liksom, DET KAN INTE BLI DÅLIGT). Jag har köpt kurslitteratur som väger sisådär 10 kg. Jag har pratat i telefon med min lillasyster. Jag har hälsat på Julia och druckit thé. Jag har haft det bästa samtalet på hela veckan. Jag har fått en otroligt söt mumin-plånbok av bästa Rosita. Jag har suttit i hum-huset och värmt händerna på en kaffekopp och bara känt att "livet är ju rätt okej trots allt".
håll dig borta från elden, gå inte ute, bär alltid mössa, klä in dig i wellpapp
Förra helgen fyllde jag nitton år. Att ha uppnått denna extravaganta ålder firade jag med att halvt strunta i min egen födelsedag och istället uppmärksamma det faktum att min pappa fyllde 50 för ett par veckor sen. Jag åkte alltså hem till Strand för första gången på vad som kändes som ett helt liv men bara var exakt en månad. Det var ett himla fint och lyckat födelsedagskalas, både för mig och pappa, jag fick träffa de bästa människorna i hela världen, det var tryggt och fint och som Strömsund alltid varit och alltid kommer vara. På gott och ont, men den här gången mest på gott. Dessutom var jag ju tillbaka i Umeå redan söndagkväll, härifrån får jag alltid ett sånt bra perspektiv på byn som är mitt hem men där jag såklart inte bara upplevt lyckliga stunder i mitt liv. Jag spenderade en vecka med att grotta ner mig i kurslitteratur, och i fredags hade jag min första tenta. Jag har verkligen ingen aning om hur det kan ha gått, men att ha det avklarat räcker för min del. Helgen bjöd sedan på finbesök hemifrån, studentrumsfestande, vindrickande, Umeås nattliv och en mysig söndagsfrukost. Är rätt nöjd med livet helt enkelt.
Okej, det var den lägesrapporten.
Men lilla gumman, klart vi tycker dina åsikter är viktiga.
I fredags hade vi i min kurs obligatoriskt seminarium. Det gick ut på att vi såg en film (som för övrigt var ett praktexempel på hur en film kan vara så tråkig att den förstör en i övrigt spännande handling) och sedan skulle diskutera denna film. Tre stycken kursare ställde sina frågor och la fram lite egna tankar till vår lärare. Jag hade precis formulerat min egen reflektion i huvudet när läraren säger: "Är det ingen tjej som har någon tanke, det är ju bara killar som sagt något hittills." och all lust att lägga fram mina tankar bara försvann. Jag vet att läraren hade goda intentioner med att säga som han gjorde. Jag vet att det var något slags jämställdhets-tänk och att hans tanke var att uppmuntra "oss tjejer" till att prata, inte tvärtom som nu blev fallet. Men sättet han lade fram det hela på var helt enkelt fel, och tyvärr ett fel som väldigt många gör.
Jag vill att läraren och kursarna och alla andra med för delen ska vilja veta vad jag tycker, och fråga efter mina åsikter, det är ju självklart. Men jag vill att de ska vilja det för att de faktiskt är uppriktigt intresserade av vad jag har att säga, inte för att jag är tjej. När vi sitter på ett seminarium läser alla samma kurs och kursarnas intellekt eller tankar är alla individuella. Det är helt enkelt en förolämpning att fråga efter just en tjejs åsikt på ett seminarium. Det blir som en slags omvänd feminism, eller en missuppfattad feminism kan man säga. Sen spelar det faktum att det bara var killar som sagt något hittills ingen roll som jag ser det. Vi läser alla kursen på samma villkor och har alla samma intellektuella grund att stå på när vi lägger fram våra åsikter.
Nu vill jag inte att ni ska tro att jag inte tycker att det är viktigt att män och kvinnor får lika stora möjligheter att uttrycka sig, för det gör jag. Men att "tvinga" tjejer att säga något för att det ska bli jämställt är fel väg att gå. Det är inte direkt första gången det händer mig heller, genom min skoltid har jag varit med om just såna här situationer fler gånger än jag kan räkna, kanske framför allt under min högstadietid. Att killar ofta har lättare att "ta för sig" än tjejer är något som vi nog kan vara rätt överens om, men problemet åtgärdas inte genom att "låta" tjejerna prata mer. Att be om en tjejs åsikt ska inte vara någon välgörenhetsakt mot kvinnor. Det handlar om att ta tjejer och killar på lika stort allvar oavsett situation.
Jag dömer inte min lärare och det här var inte en sån stor grej egentligen, jag vet. Jag bara ville få det sagt antar jag. Och jag är glad över att varenda tjej i föreläsningssalen precis som jag var tyst efter att han ställt sin fråga.
it took shape of an image in the form of a living memory
Som jag redan nämnt lite i förbifarten här på bloggen blev min cykel stulen för ett tag sen. Närmare bestämt blev min cykel stulen under min första natt i Umeå. Som den byunge jag är har jag aldrig i hela mitt liv låst en cykel, och såklart aldrig heller fått min cykel stulen. Dock hade jag ju hört ryktas om Umeås ovanligt höga cykelstölds-statistik. En bekant beskrev det som att "I ingen stad utom möjligtvis Calcutta stjäls cyklar i samma utsträckning som i Umeå" och en annan bekant påstod att det var allmän uppfattning att man tjänade på att istället för en cykel bara skaffa en bultsax. När jag således flyttade in på Ålidhem var det första jag gjorde att låsa fast min cykel utanför mitt hus. Morgonen därpå, när jag planerat att ta en cykeltur i området stod min cykel helt enkelt inte kvar och så var det med det. Min naiva glesbygdsinställning att "varför skulle nån sno min cykel, människor är ju snälla, och jag har dessutom låst den" fick sig en ordentlig, oreparerbar törn.
Hur det än var med min tro på mänsklighetens godhet ledde ju detta till att jag har promenerat vart jag än ska den senaste månaden. Jag har promenerat så mycket att mina fötter värker om natten och jag har en konstant, molande träningsvärk i benen. Så, igår kväll, när jag efter en heldags pluggande bestämde mig för att jag var värd lite godis och gick till Ica mötte jag på hemvägen en bekant syn: Min cykel. Där stod den, två hus ifrån mitt eget, med mitt lås fortfarande fastlåst och i till synes samma skick som jag senast sett den i. Jag gnuggade mig lite i ögonen, tog fram min cykelnyckel, låste upp den och tog med den hem.
Hur det än var med min tro på mänsklighetens godhet ledde ju detta till att jag har promenerat vart jag än ska den senaste månaden. Jag har promenerat så mycket att mina fötter värker om natten och jag har en konstant, molande träningsvärk i benen. Så, igår kväll, när jag efter en heldags pluggande bestämde mig för att jag var värd lite godis och gick till Ica mötte jag på hemvägen en bekant syn: Min cykel. Där stod den, två hus ifrån mitt eget, med mitt lås fortfarande fastlåst och i till synes samma skick som jag senast sett den i. Jag gnuggade mig lite i ögonen, tog fram min cykelnyckel, låste upp den och tog med den hem.
Man kan väl helt enkelt säga att livet äntligen bestämt sig för att vara på min sida. Jag har iallafall sällan känt mig så nöjd som när jag imorse cyklade till skolan. FLYT!
having an argument with myself down Elisabeth Street
Jag skulle kunna fortsätta hävda att livet fortsätter som vanligt, men det skulle ju vara att ljuga. Och efter att ha spenderat ett dygn med att läsa Sokrates Försvarstal (endast med avbrott för mat och kaffe hos nya vänner) känns det här med att ljuga som något man helt enkelt inte gör. Jag har ju förresten aldrig trott särskilt mycket på de som påstår att det är okej med lite vita lögner ibland heller.
Varför fortsätter då inte livet som vanligt undrar ni kanske? Och varför i all världen läser jag Sokrates Försvarstal på min lediga tid? Jo, såhär är det. Efter att ha haft ett möte med en himla bra studievägledare på Umeå Universitet insåg jag att sjukgymnastprogrammet inte riktigt var min grej när allt kom omkring. Missförstå mig rätt, de 2 veckor jag ägnade åt anatomistudier var himla bra och intressanta, och jag skulle lätt rekommendera de flesta att söka till SG-programmet i Umeå, men jag kan helt enkelt inte rekommendera mig själv att göra det då det verkligen inte passar mig. Jag snikade hursomhelst in mig i efterhand på humanistiska samhällsprogrammet, där jag nu ska läsa idéhistoria i ett år och sen en massa annat liknande. Därav isärplockandet av Platons texter till sent om nätterna.
Jag är rätt stolt över att jag lyckades rannsaka mig själv så till den grad att jag insåg att jag hamnat fel faktiskt. Att "ge upp" har aldrig varit något jag är bra på att göra, även om jag kanske skulle ha behövt det lite nu och då. Jag trivs SJUKT bra med kursen jag läser nu, det är verkligen så himla roligt. Allt det jag önskar att jag hade fått lära mig på gymnasiet får jag lära mig nu istället liksom.
Så, för att sammanfatta: Livet fortsätter inte som vanligt. Ingenting är som vanligt, för "som vanligt" skulle innebära att det finns fler aspekter av mitt liv som är dåliga än bra, och så är faktiskt inte fallet just nu. Och om då livet inte fortsätter som vanligt så är det en bra sak.
Här sitter jag och tar en paus i pluggandet på universitetsbiblioteket as we're speaking. Tror jag ska gå och unna mig själv lite kaffe och kaka nu faktiskt. Ja. Jo.
och dom säger "det var bättre förr"
Det är ju egentligen ironiskt att bloggen bara är bra och levande och jag bara LEVERERAR i mina inlägg när jag egentligen inte har något att skriva. Nu har ju jag aldrig varit något fan av bloggar som bara har inlägg i kategorin "Idag har jag varit på skolan, varit och fikat, pluggat, tittat in i väggen ett tag osv osv" men å andra sidan är jag itne ett fan av bloggar som bara uppdateras en gång i månaden heller. Just nu känns det nästan som om min blogg närmar sig en kombination av dessa två bloggtyper, och det känns ju inte så kul kanske.
Hur det än var med det så trivs jag fortfarande som fisken i vattnet här i Umeå. Det finns dock en sak med den här staden jag kommer ha så fruktansvärt svårt att vänja mig med och som redan får mig att vilja bryta ihop varje morgon när jag gluttar på persiennerna och tittar ut: Vädret. När man kommer ifrån inlandet som jag gör är ju inte regn det vanligaste direkt. Det är ju inte fint väder heller direkt, men vi har faktiskt inte särksilt många regndagar när allt kommer omkring. Här regnar det. Jämt. Nu befinner jag mig nämligen på KUSTEN. Till och med när solen skiner är det som att luften är fylld av pyttesmå vattendroppar. Allt är fuktigt. Detta leder förutom att jag ständigt är ful i håret dessutom till att jag går omkring och snörvlar som en idiot eftersom denna brutala luftfuktighet i kombination med kylan helt enkelt blir för mycket.
Hur det än var med det så trivs jag fortfarande som fisken i vattnet här i Umeå. Det finns dock en sak med den här staden jag kommer ha så fruktansvärt svårt att vänja mig med och som redan får mig att vilja bryta ihop varje morgon när jag gluttar på persiennerna och tittar ut: Vädret. När man kommer ifrån inlandet som jag gör är ju inte regn det vanligaste direkt. Det är ju inte fint väder heller direkt, men vi har faktiskt inte särksilt många regndagar när allt kommer omkring. Här regnar det. Jämt. Nu befinner jag mig nämligen på KUSTEN. Till och med när solen skiner är det som att luften är fylld av pyttesmå vattendroppar. Allt är fuktigt. Detta leder förutom att jag ständigt är ful i håret dessutom till att jag går omkring och snörvlar som en idiot eftersom denna brutala luftfuktighet i kombination med kylan helt enkelt blir för mycket.
En annan sak med Umeå jag inte påstår är till stadens fördel är det här med idrott. Helvete vad folk sportar. Det går inte prata med någon i mer än 5 minuter utan att dom nämner något pass dom varit på/ska till på Iksu eller vill diskutera gårdagens elitserieresultat. Imorgon har vi "studentsportardag" på skolan. Perfekt tänkte jag, bokade tvättid och planerar förutom intensivt anatomi-pluggande att bänka mig framför en film med en påse godis. Like a boss.
mitt hood.
Julia och jag på corona, även kallat "köttmarknaden". Jag förstår efter en kväll där varför.
Delar av min klass *hänger* på lunchen i ljusgården på vårdvetarhuset. Observera våra coola outifts.
let's not talk about the sorrows, let's just say that "oh my god!"
Den senaste veckan har varit ungefär en miljon nya ansikten, en miljon nya intryck, en miljon tankar. Det är nästan svårt att tänka sig att jag bara är 30 mil hemifrån, för allting här känns som en annan värld. Fast å andra sidan var jag på välkomstmässa på universitetet idag och träffade ungefär 10 personer jag känner hemifrån, och varenda gång jag promenerar till Ica Ålidhem för att köpa bröd stöter jag på minst en person jag kan heja på. Men trots att Umeå till invånar-karaktär påminner skrämmande mycket om Strömsunds kommun är det långt ifrån samma sak. Umeå passar mig, studentlivet passar mig, det mesta här är himla bra faktiskt.
Jag spenderar mina dagar på ett exemplariskt umeå-studentvis. Jag lär mig anatomisk terminologi (vem hade kunnat ana att jag faktiskt skulle få nytta av den där latin-kursen jag läste på gymnasiet trots allt?), jag går på föreläsningar, jag hänger på Iksu (okej, har varit på ett pass hittills och det var gratis, men vadå.), jag går omkring på Vårdvetarhuset med ett lakan som mantel och har hunnit med flera utekvällar, bland annat en extremt rolig spontan kväll med Julia och nollning på vårt kårhus Villan.
Jag spenderar mina dagar på ett exemplariskt umeå-studentvis. Jag lär mig anatomisk terminologi (vem hade kunnat ana att jag faktiskt skulle få nytta av den där latin-kursen jag läste på gymnasiet trots allt?), jag går på föreläsningar, jag hänger på Iksu (okej, har varit på ett pass hittills och det var gratis, men vadå.), jag går omkring på Vårdvetarhuset med ett lakan som mantel och har hunnit med flera utekvällar, bland annat en extremt rolig spontan kväll med Julia och nollning på vårt kårhus Villan.
Mh. Livet är väl helt okej faktiskt. Ni kan få en glimt på hur jag bor och de senaste dagarna också faktiskt.
Livet i en studentkorridor på Ålidhem
Bloggstatistiken ser fruktansvärt deprimerande ut, senaste inlägget postades för en evighet sen, och ändå har så mycket hänt! Idag tog jag mig i kragen och gick ner på stan och köpte mig ett mobilt bredband. Nu kan jag alltså åter uppdatera er på alla anekdoter från mitt ack så spännande liv!
Så, vad har hänt sen jag tryckte bilen full med saker och begav mig till Umeå? Hm ja, ärligt talat inte särskilt mycket. Jag har gjort mig hemmastadd i mitt lilla studentrum på fysikgränd. Min cykel blev stulen innan jag ens hann använda den. Jag har hängt med Julia. Jag har burit en madrass på huvudet genom halva Ålidhem med Rosita. Jag har försökt lära mig hur den här staden ser ut. Ikväll ska jag dricka vin. Livet är helt okej med andra ord. Det som slår mig mest med det här stället är den extrema kontrasten att bo i en stad jämfört med att bo där jag bott hela mitt liv. Jag har ca. 3 minuter till Ica härifrån, och dom har öppet till 22 på vardagar? EH? Denna lyx alltså.
Så, vad har hänt sen jag tryckte bilen full med saker och begav mig till Umeå? Hm ja, ärligt talat inte särskilt mycket. Jag har gjort mig hemmastadd i mitt lilla studentrum på fysikgränd. Min cykel blev stulen innan jag ens hann använda den. Jag har hängt med Julia. Jag har burit en madrass på huvudet genom halva Ålidhem med Rosita. Jag har försökt lära mig hur den här staden ser ut. Ikväll ska jag dricka vin. Livet är helt okej med andra ord. Det som slår mig mest med det här stället är den extrema kontrasten att bo i en stad jämfört med att bo där jag bott hela mitt liv. Jag har ca. 3 minuter till Ica härifrån, och dom har öppet till 22 på vardagar? EH? Denna lyx alltså.
Jag tänkte dela med mig av lite high class-iphonebilder, men min iphone och min dator tydligen är osams. Det kommer senare med andra ord! Eller kolla på instagram om ni har såna moderniteter.
FÖLJ DENNA BLOGG FÖR DEN SPÄNNANDE FORTSÄTTNINGEN PÅ "LIVET I EN STUDENTKORRIDOR PÅ ÅLIDHEM"
det är kallt nästan höst nu, jag går runt ditt kvarter
Idag är dan när sommaren står och väger,
- Och vad var det sämsta: Att det plötsligt är slutet på augusti och jag fortfarande inte gjort en miljon saker jag planerat att göra under sommaren.
- Festade du mycket: En hel del, men det ska mycket till för att slå sommaren 2010 på den fronten faktiskt.
- Vad önskar du att du kunde gjort mer: Umgåtts med vänner, vilket det känns som att jag knappt gjort alls åtminstone de senaste två veckorna.
- Vilka umgicks du mest med: Julia, Norah och Jonna.
- Var du på något biobesök: Harry Potter och Dödsrelikerna pt 2 (<333333) såg jag ju såklart, sen var jag i Åsele en sväng och såg Pirates of the Caribbean 4 och i Östersund och såg Transformers 3.
- Skadade du dig: Efter Dunder hade jag så sjukt mycket suspekta blåmärken jag inte minns uppstoden till, men i övrigt har jag väl klarat mig bra.
- Godaste drycken: Min student-champagne, lätt.
- Vad spenderade du många timmar på: Kolla på alla säsonger av OC. Och alla säsonger av SATC. Och tre säsonger av Skins. Och två säsonger av Mad Men. Hur var det nu igen, det hade varit fint väder?
- Hur många kysste du: Lagomt många. Fler än noll, mindre än tio! *Mystisk*
- Vilken festival: Yran lyckades jag ju ta mig till, dock svider det fortfarande lite att jag var för seg för att få Way Out West-biljetter. Nästa år!
- Vart reste du: Jag var i Stockholm fem dagar på SSU-kongress!
- Något du ångrar: Nej.
undrar vart den ska ta vägen,
om den redan ska ge upp för höst.
Samma tankar rör sig även här,
jag undrar vad det är du kämpar och står emot?
Gör som finaste Rosita en lista över sommaren 2011.
- Gjorde du något du inte fick: Det beror på hur man ser på saken. Frågar man staten exempelvis skulle nog de påstå att jag brutit lite mot lagen och haft mig, men annars har jag väl inte direkt varit så badass direkt.
- Hur många badturer gjorde du: Håll i er nu: EN! Vilket således är en 100%-ig ökning i jämförelse med 2010.
- Shoppat mycket: Verkligen inte, inte för att vara jag iallafall.
- Vilken låt påminner dig om sommaren -11: Jag är en vampyr-Markus Krunegård, Waiting for a chance to come-Noah and the Whale, Honung-Säkert!, The Piper's Song- Gypsy and the Cat osv osv osv
- Har det varit fint väder: JA gud vilken tur med vädret vi haft.
- Vad var det bästa med sommaren -11: Dunder, Yran och Kongressen.- Festade du mycket: En hel del, men det ska mycket till för att slå sommaren 2010 på den fronten faktiskt.
- Testade du något nytt: Jag släppte taget om en hel del, det är ju rätt nytt för mig.
- Vilka umgicks du mest med: Julia, Norah och Jonna.
- Blev du sårad: Ja gud ja.
- Skadade du dig: Efter Dunder hade jag så sjukt mycket suspekta blåmärken jag inte minns uppstoden till, men i övrigt har jag väl klarat mig bra.
- Godaste drycken: Min student-champagne, lätt.
- Saknade du något/någon: JA.
- Hur många kysste du: Lagomt många. Fler än noll, mindre än tio! *Mystisk*
- Vilken festival: Yran lyckades jag ju ta mig till, dock svider det fortfarande lite att jag var för seg för att få Way Out West-biljetter. Nästa år!
- Bästa livebandet: Säkert! såklart. Icona Pop var sjukt bra också. Och Håkan såklart. Och The Ark. Äh, det mesta jag såg på yran!
- Vart reste du: Jag var i Stockholm fem dagar på SSU-kongress!
- Något du ångrar: Nej.
- Sista frågan, har sommaren -11 varit bra: JAA. JA JA JA. JA!
you gotta see the dreams through the windows and the trees in your living room
I ärlighetens namn ska erkännas att jag inte gör särskilt mycket om dagarna. Framför allt inget vettigt. Däremot är jag ganska flitig med iphony och fotograferar det mesta jag gör bara för nöjet i att sen redigera med mina foto-appar. Tänkte således dela med mig av de senaste dagarna i bilder:
Fikade på Saga med Norah och Julia en dag.
Plockade svartvinbär så mamma kan göra saft.
Åt våfflor till frukost.
Tittade på regnbågar.
Satt på bryggan och lät det vara sommar ett tag till.
ett livstecken
När oviljan att blogga till slut leder till klagomål över dåligt uppdaterande till och med på en sån liten och till synes betydelselös blogg som min är det väl kanske dags att slänga ihop några rader. Ni kan tacka Cecilia för att detta inlägg ens författas helt enkelt!
Först och främst: JA, jag lever. Så, då var det avklarat och vi kan gå vidare till de mer invecklade frågorna. Hur mår jag? Vad gör jag om dagarna? Hur kommer det sig att antalet inlägg på denna blogg minskat så drastiskt? Alla dessa frågor ska få ett svar!
Först och främst: JA, jag lever. Så, då var det avklarat och vi kan gå vidare till de mer invecklade frågorna. Hur mår jag? Vad gör jag om dagarna? Hur kommer det sig att antalet inlägg på denna blogg minskat så drastiskt? Alla dessa frågor ska få ett svar!
Alltså, hur mår jag? Jotack, det är riktigt bra faktiskt. Lite flytt-stress och lite separationsångest och lite nervositet men annars är det bara fint! Vad jag gör om dagarna var ju en bättre fråga. Jag antar att vi kan sammanfatta det med att jag försöker få dagarna att gå. Jag är ledig som bara den och har förutom ihop-packandet av mitt rum absolut ingenting att göra om dagarna. Jag kliver upp när jag känner för det, dricker kaffe, spelar lite wordfeud, springer ett varv runt byn och dricker lite mer kaffe. Tänk om det var allt jag krävde av livet liksom! Fast det är det ju inte.
Den sista frågan angående mitt bloggande är lätt att svara på. Jag orkar inte. Till skillnad från vad jag antar är större delen av bloggosfären ser jag inte ett blogginlägg som något lättsamt eller något man kan slänga ihop på fem minuter. Nä, för tro det eller ej, men jag lägger faktiskt eftertanke och tid bakom mina inlägg. Jag påstår inte att det då automatiskt blir en bättre blogg men jag gillar tanken på att mina inlägg iallafall är grammatiskt korrekta och innehåller sådant som andra faktiskt finner någorlunda intressant. Om det faktiskt är så eller om det är min egen uppfattning vet jag inte, men jag brukar vilja känna när jag trycker på "publicera" att det iallafall finns någon form av vettig substans i inläggen.
Vill ni ha lite mer koll på mitt liv annat än genom min fina blogg kan jag ju rekommendera det där fenomenet som heter Twitter, om ni inte hört talas om det tidigare. Det är nämligen där jag dagligen ordspyr små anekdoter som hittills sisådär 60 personer tycker är värda att läsa. Och kontra inte med Facebook snälla, det är väl lite för mycket 2009 över det alltså. Jag är på tok för modern för sånt!
Avslutar detta livstecken-inlägget med lite coola iphonebilder från den senaste tidens äventyr! (eller okej, äventyr och äventyr. Har knappt rört mig utanför gården de senaste veckorna. Se själva!)
and I won't be around for the good times, and I won't be around for the bad, and I won't stick around in this town
Okej världen, såhär är det nuvarande läget. Den sista augusti trycker jag in så mycket som möjligt av mina prylar i våran bil och kör till Umeå. Väl där kommer jag lasta in allt i mitt 19 m² stora, vitmålade rum på Fysikgränd och sen har jag officiellt flyttat hemifrån. Måndagen efter det beger jag mig till upprop på Umeå Universitet och om tre år är väl planen att jag ska vara färdig sjukgymnast. Hej och hå.
Inget mer Strömsund. (Okej, nu är Umeå typ Mini-Strömsund. Men ändå.) Inget mer Hjalmar, inget mer tycka att varje dag är ungefär lika händelserik som text-tv. Slippa att varje dag se människor jag velat undvika hela mitt liv. Om jag tycker det ska bli skönt att flytta ifrån Strömsund? Eh ja?
Inget mer Strömsund. (Okej, nu är Umeå typ Mini-Strömsund. Men ändå.) Inget mer Hjalmar, inget mer tycka att varje dag är ungefär lika händelserik som text-tv. Slippa att varje dag se människor jag velat undvika hela mitt liv. Om jag tycker det ska bli skönt att flytta ifrån Strömsund? Eh ja?
Det här med att flytta hemifrån var ju en annan sak. Jag är på tok för bortskämd för att bo själv. Tur att jag kommer ha fina vänner mindre än ett stenkast ifrån mig som kan ta hand om mig när jag bryter ihop över något. Till exempel bakteriehärden de vill kalla "gemensamt kök" i min studentkorridor. Eller om jag har elaka grannar, då går jag bara några hus bort och hälsar på. Nä, det blir nog fint det här.
storsjöyran
Förra helgen var jag på storsjöyran, i folkmun även kallad "yran", som alltid första helgen i augusti. Jag kan väl säga så pass som att det var en fantastiskt rolig helg, att jag såg bra artister, att jag var genuint lycklig från och till och framför allt att det vann över förra årets yra med hästlängder.
Att se sin idol från den mörkaste tiden i livet ta över en hel scen i hotpants och en cigarett i mungipan. Att upptäcka nya band av en ren slump. Att stå i shorts och linne fast det är mitt i natten och se det finaste bandet spela de bästa låtarna. För om du tror att vi ska dö idag så tror du fel. Det är som, som sista scenen i en film. Att cykla genom östersundsmörkret utan att vara rädd för något alls. Att spritta till när mobilen piper. Att hälsa på en bästa-vän och prova roliga hattar. Att komma till The Arks spelning precis när första tonerna till It Takes A Fool To Remain Sane börjar. Att bli halvt ihjältrampad på Rebecca och Fiona. Att springa ifrån sina vänner för att träffa någon annan. Att ta den långa vägen hem för att få känna mer av din lukt. Att leva på pizzabullar en hel helg. Att kunna alla orden på en Säkert!-spelning och tycka att Annika Norlin är den bästa människan i världen. Att springa till Håkan Hellström och tycka att det är den sämsta Håkan Hellström-spelningen i mitt liv men ändå bra. Håkan, du var bättre förr. Att avsky mobilnätet med allt förakt i min själ. Att vilja ta hand om en vän men inte lyckas. Att vifta med Jämtlands-flaggor vid tolvslaget. Att komma ifrån vännerna igen och plötsligt se en bra spelning helt utan planer på det. Att snika före sig i stråk-köer tack vare fantastiska kontakter. Att snubbla över vita skor. Att promenera hem när det börjar ljusna och inte somna förrän morgonen. Att äta päronyoghurt till frukost. Att vara glad.
Att se sin idol från den mörkaste tiden i livet ta över en hel scen i hotpants och en cigarett i mungipan. Att upptäcka nya band av en ren slump. Att stå i shorts och linne fast det är mitt i natten och se det finaste bandet spela de bästa låtarna. För om du tror att vi ska dö idag så tror du fel. Det är som, som sista scenen i en film. Att cykla genom östersundsmörkret utan att vara rädd för något alls. Att spritta till när mobilen piper. Att hälsa på en bästa-vän och prova roliga hattar. Att komma till The Arks spelning precis när första tonerna till It Takes A Fool To Remain Sane börjar. Att bli halvt ihjältrampad på Rebecca och Fiona. Att springa ifrån sina vänner för att träffa någon annan. Att ta den långa vägen hem för att få känna mer av din lukt. Att leva på pizzabullar en hel helg. Att kunna alla orden på en Säkert!-spelning och tycka att Annika Norlin är den bästa människan i världen. Att springa till Håkan Hellström och tycka att det är den sämsta Håkan Hellström-spelningen i mitt liv men ändå bra. Håkan, du var bättre förr. Att avsky mobilnätet med allt förakt i min själ. Att vilja ta hand om en vän men inte lyckas. Att vifta med Jämtlands-flaggor vid tolvslaget. Att komma ifrån vännerna igen och plötsligt se en bra spelning helt utan planer på det. Att snika före sig i stråk-köer tack vare fantastiska kontakter. Att snubbla över vita skor. Att promenera hem när det börjar ljusna och inte somna förrän morgonen. Att äta päronyoghurt till frukost. Att vara glad.
snabb uppdatering från kongressen
Hej och hå, saknar ni mig? Klart ni gör. Jag är på SSUs förbundskongress! Här sitter jag i bastun, det vill säga kongress-salen, efter en hel dags förhandlingar om välfärd, mitt och Antons område. Vi är nu inne på utbildnings-området och med tanke på att vi skulle ha avslutat för kvällen för 15 minuter sen lär det bli en sen kväll! Det är sisådär 30 plusgrader (överdriver inte!) i salen där vi 250 ombud plus gäster håller till, så ni kan ju tänka er hur mysigt vi har det! Vi kan väl sammanfatta det med att något man kan tjäna pengar på här är bordsfläktar och deodorant. Det senare skulle nog dessutom behöva säljas.
Återkommer med mer spännande uppdateringar om kongressen, plus att jag tänkt nämna lite reflektioner från yran också, vi får se hur det blir med det! Nu tänker jag fortsätta lyssna på debatten om fria skolval. Ha det bra, för det har jag minsann här i huvudstaden!
Återkommer med mer spännande uppdateringar om kongressen, plus att jag tänkt nämna lite reflektioner från yran också, vi får se hur det blir med det! Nu tänker jag fortsätta lyssna på debatten om fria skolval. Ha det bra, för det har jag minsann här i huvudstaden!
you gotta spend some time, love, you gotta spend some time with me
Idag har det varit en himla mysig och fin dag. Har bakat bullar, grillat och promenerat runt Strömsund. Bilderna får tala för sig själva i brist på ord antar jag!
love is no big truth, driven by our genes we are simple selfish beings
De senaste dagarna har varit förvirrande och konstiga. Jag har pendlat mellan sorg och oro, mellan ilska och förtvivlan och mitt i allt det där har jag haft ögonblick av en typ av glädje jag faktiskt aldrig känt tidigare och får mig att le innan jag somnar.
AUF, Utöya och Norge finns i bakhuvudet hela tiden. Jag har inte ens orkat läsa artiklarna med ögonvittnes-skildringar än, jag tror jag skulle bryta ihop på riktigt om jag läste dem nu. Istället planerar jag manifestationer och följer nyhetsutvecklingen via Twitter. All omtanke som människor världen över visar för händelserna värmer mitt i allt det jobbiga, och jag är övertygad om att det för varje ond människa finns minst tusen goda.
Annars då? Jag har semester, jag guidar vårt japanska utbytesbarn runt Strömsunds alla sevärdheter, jag förbereder mig på Storsjöyran och SSUs förbundskongress, jag letar desperat efter boende i Umeå, jag låter livet fortgå som det brukar fast ändå inte. Ungefär så.
